tisdag 30 augusti 2011

Senna – dokumentären

Äntligen har jag sett dokumentären om Ayrton Senna. Den uppfyllde alla mina förväntningar. Nästan. Men mer om det lite senare.

Jag vet inte riktigt vad det var med denna gudabenådade förare, men han lyckades beröra dom flesta på ett eller annat sätt – från inbitna F1-fans som mig själv till folk som nästan aldrig tittade på motorsport. Förmodligen var det kombinationen av hans begåvning, passion för sporten och sättet som han uttryckte sig på som gjorde honom så speciell. Sedan ska man väl inte sticka under stol med att allt det där förstärktes väldigt mycket av att han körde ihjäl sig. För även om han var superstar när han levde så blev han ju i princip helgonförklarad i Brasilien efter dödskraschen.

På sätt och vis kan jag tycka att det är lite underligt att han så ofta klassas som den absolut bäste F1-föraren genom tiderna. Missförstå mig inte nu, han var verkligen helt fantastisk. Hans sätt att hantera gaspedalen i kurvor var övermänskligt och han körde åttor runt dom andra när det regnade, men om man som jag älskar att ögna statistik så märker man snabbt att det finns förare som vunnit fler VM-titlar än den gode Ayrton. Alain Prost till exempel, som var hans absolut värsta konkurrent, är ju fyrfaldig världsmästare jämfört med Senna som "bara" körde hem tre titlar. Av någon anledning så hamnar "Professorn" ändå alltid i skymundan och det kan jag tycka är lite orättvist. Men skit samma, Senna var unik och det är honom det handlar om.

Filmen inleds med Sennas tidiga gokart-år och sedan rullar det på av bara farten. Regissören har hittat ett par gamla rävar, bland annat en journalist som följde F1-cirkusen under en herrans massa år, som uttalar sig om Senna vilket gör det hela väldigt starkt och levande. Jag tror också att det är första gången som Alain Prost på allvar berättar om dom kontroversiella krascher som han och Senna var inblandade i och bara det i sig fångade mitt intresse.

Den där tragiska söndagen 1994 grät jag som ett litet barn och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna den här gången heller. Japp, så var det. Notera att det inte är bordtennis jag snackar om här. Det här är en sport där folk körde ihjäl sig åt höger och vänster ända fram till mitten av nittiotalet. Killarna som satt bakom ratten under den här tidsperioden riskerade sina liv och var inget annat än moderna gladiatorer.

Så vad var det då som saknades i filmen? Jag tycker gott att dom kunde slängt in lite fler klipp som visade Sennas fantastiska skills. Även lite fler förare som uttalade sig hade inte varit fel. Jag tycker också att dom kunde tagit upp händelsen när Senna riskerade livet och hoppade ur bilen för att rädda sin medtävlare Eric Comas. Det visades i och för sig en liten snutt när eftertexterna rullade, men en plats i själva filmen hade varit berättigat.

Det klart att det underlättar om man är intresserad av motorsport, men jag tror som sagt att alla berörs av Sennas livsöde och det gör att filmen borde gå hem hos dom flesta. Mitt betyg blir fyra av fem stjärnor.



Sennas heroiska insats:

Arne

Så var Arne Hegerfors i hetluften igen. Att han aldrig kan vakta sin tunga. Fotbolls-VM 1994 gör honom odödlig, men hans största merit måste ändå vara Kryzz. Eller så är jag helt ute och cyklar här.



måndag 29 augusti 2011

Fjantiga idrottare

Idrottare på elitnivå förtjänar verkligen respekt. Dom lägger ner oerhört mycket tid och kraft för att kapa den där sista hundradelen eller centimetern. Men varför, varför blir alla så jävla charmade av Carolina Klüft och Usain Bolts töntiga gestikulerande och grimaserande? Jag kan förstå att TV-kommentatorerna kissar på sig av förtjusning, dom är ju torrare än fnöske, men resten av världen?

Att få glädjefnatt och balla ur fullständigt efter ett lopp är helt naturligt, men är det verkligen så himla fantastiskt att någon tar ett par sambasteg eller gör något crazy innan dom ska göra sin grej? Jag tycker inte det. Jag tycker bara att det är jävligt töntigt. I fallet Bolt och Klüft känns dessutom galenskaperna inte alls så spontana som alla vill få det till och det gör det bara ännu värre.

Tacka vet jag dom tysta hjältarna som låter resultaten tala. Mika Häkkinen till exempel, han dansade aldrig samba. Han gjorde bara sin grej, men när man är bäst i världen på det man gör så räcker det med "bara". Då behövs det ingen clownnäsa för att bli respekterad. Då behövs det inga charader för att sponsorer och fans ska flåsa en i nacken. Det samma gäller Roger Federer, han lär knappast bli ihågkommen för sina komiska kvalitéer. Fast vem fan kommer bry sig om det när mannen i fråga kunde trolla med tennisbollar?!

Eller så gör man som James Hunt – tar en cigg och en bärs
när man vunnit ett Formel 1-lopp. Respekt!



måndag 15 augusti 2011

Dö coverband. Dö.

Du vet vilka jag pratar om. Banden som år ut och år in står på Stena Lines scen (eller liknande) och bränner av den ena Bon Jovi-covern efter den andra. Våldtar folks öron med sina musikaliska dildos. Dom känner sig såklart jävligt progressiva när dom stannar upp mitt i en låt och låter baskaggen pumpa så att pöbeln kan klappa i takt och bröla den där sliskiga refrängen om och om igen, men bortsett från den typen av kreativa utsvävningar är överraskningarna lika sällsynta som isbjörnar i öknen.

Sådan här smörja borde inte klassas som musik. Faktum är att man borde döpa om genren till "barkis med hushållsost-band" – en fullständigt neutral kombination som alla kan tugga i sig utan att behöva tycka varken bu eller bä. Smaklöst, menlöst och fullständigt ointressant. Verkligen inget man blir lycklig av. Snarare hatisk. Jag menar det finns trots allt ett par klassiska låtar som hade varit lyssningsbara om det inte vore för alla dessa äckliga coverband och deras förmåga att kunna spela sönder precis vad som helst.

Nästan gång du utsätts för den här typen av musikalisk tortyr kan du väl göra mig en tjänst och kasta en ölflaska i huvudet på den där äppelkäcka sångaren. Du vet han med lite för mycket vax i håret, uppknäppt skjorta och tunn guldlänk runt halsen, som tror att han ska få brudar bara för att han kan skita ur sig ett par Gyllene tider-dängor. Passa även på att utdela några välplacerade roundkicks på dom där hängivna fansen framme vid scenkanten. Jag hade blivit en lyckligare människa. I promise.

torsdag 11 augusti 2011

Ikea suger

Det är dags att svära i kyrkan, eller rättare sagt lägga en brakskit på altaret, för så tabubelagt är det att prata skit om svenskarnas älsklingsbutik nummer ett. Med risk för att bli stenad till döds säger jag det här och nu. Jag avskyr Ikea! Okej, okej, allt är inte skit med Ingvar Kamprads kelgris, men nu är det tamejfan dags att agera motpol.

Det kopiatorlikande beteendet:
Jag hatar att Ikea är übersnabba på att plagiera det senaste inom möbeldesign och sedan sälja det för en spottstyver. Det värsta är att så få verkar veta om att det är så dom jobbar. Eller så skiter dom i det. Eller så är det helt enkelt så att det är bekvämare att gå till en affär som har allt än att faktiskt anstränga sig och leta på annat håll. Oavsett vad, jag vill inte köpa bordslampan Lennart, jag sparar hellre ett halvår och köper the real deal eller så får det bli second hand. Eller, hör och häpna, jag kanske hittar något i en annan möbelaffär!

Sugkvallen:
Ikeas dyrare möbelserier håller väl skaplig kvalitet, men allt annat verkar vara gjort av någon slags flis uppblandat med trälim från Taiwan. Skulle man sätta en skruv fel när man väl tagit hem skiten så trasas delarna sönder som om dom vore gjorda av pappimache. Eller så böjs eländet likt en hängmatta när man belastar det med mer än ett hekto. Vad spelar det då för roll att det är knasbilligt?

Kraftdräneringen:
Det räcker att jag har gått några hundra meter inne på Ikea så känns det som att jag har blyskor istället för sneakers. Det ska stannas och det ska tittas till förbannelse. Att man måste gå tio mil innan man kommer till kassan gör inte saken bättre. Den som lyckats utföra sitt ärende på Ikea på mindre än en timme borde banne mig hamna i Guinness Rekordbok!

Den svettiga fyndhysterin:
Jag har aldrig varit på Ullared, men jag får ofta dom vibbarna när jag står i kassakön. Presentpapper, blomsterpinnar, utgånget julpynt, värmeljus, servetter och kantstött skit från fyndhörnan trängs i folks överfulla kundvagnar. Och sedan måste alla hetsäta fem korvar innan dom åker hem. Man får inte glömma korven! Varför inte ta hem ett helt tjog så är även middagen räddad? Det är ju så billigt.

Monteringen som Gud glömde:
Det finns en anledning till varför det är billigt – Ikeas vinnande gör-det-själv-koncept. Och då menar jag inte bara den förhatliga monteringen. Först ska man lista ut var i butiken paketet finns. Sedan gäller det att hitta en truckförare som kan plocka ner det om det visar sig ligga otillgängligt. Nästa steg är att släpa upp 200-kilos paketet på vagnen. Slutligen ska man använda någon av självbetjäningskassorna också. Toppen ...

Min önskan är att jag aldrig mer ska behöva lägga pengar i snål-Ingvars ficka, men om jag känner mig själv rätt så är det tyvärr inte sista gången jag besöker Ikea.

fredag 5 augusti 2011

Nya uppenbara rön

Amerikanska psykiatriförbundet har fastslagit att människor som ser hemska saker på TV inte lider av samma posttraumatiska stress som dom som upplevt det samma i verkligheten. En intensiv forskningsinsats krävdes tydligen för att bringa klarhet i ämnet.

Eh, okej ...

Den här undersökningen känns ungefär lika vettig som att forska i om Häcken kommer att plocka hem årets upplaga av Champions League eller inte. Pengar i sjön.

Nästa gång dom undrar något kan ringa till mig. Det blir billigare så.

torsdag 4 augusti 2011

Anders Behring Breivik din jävla sopa

Passande straff.
Det finns ett dokument som någon borde smussla in i psykopaten Anders Behring Breiviks åtta kvadratmeter stora cell. Det är Synovates opinionsmätning som gjordes 29–30 juli (alltså efter det att attentatet ägde rum). Mätningen visar att Arbeiderpartiet ökat med elva procentenheter. Elva! Det om något borde väl tvätta bort hans äckliga flin och visa på hur jävla misslyckad han är.

Någon borde ta mig fan göra en Clockwork Orange – spärra upp hans ögon och låta undersökningen dingla framför honom i ett par månader. Jag menar han offrade ju halva sitt liv på att planera dådet och det enda det resulterade i var en kraftig uppgång för det parti han hatar. Klen tröst för alla offer och deras anhöriga, men ändå.

Jag är inte sosse, men om samma sak hänt i Sverige så hade jag utan tvekan lagt en stödröst bara för att understryka att en enskild galnings vansinnesdåd inte kan rucka på demokratin.