Den gamle mannen och hunden

En underbar högsommardag i början av juli råkade jag få syn på en gammal man och hans lilla hund. Tillsammans vandrade de obekymrat gatan fram, till synes helt utan stress eller oro över alla måsten som livet innefattar. Efter alla år de spenderat tillsammans hade de lärt sig varandras tempo, de var lika sävliga båda två. Mannen hade silvergrått bakåtkammat hår och var klädd i en ledig ljusblå skjorta. Grå byxor med pressveck och ett par välskötta skor i ljusbrunt skinn avslutade hans välvårdade yttre. Hunden var en svart liten sak med tovig päls och korta ben. Trots sina lite trötta uppsyn såg den ut att vara vid god vigör. Hur som helst, det vilade verkligen ett behagligt lugn över mannen och hans livskamrat.

Som så ofta när mitt öga fångar något intressant så skenade min fantasi iväg även denna gång. Var mannen gift? Var hans fru död? Var han rik, eller var han helt enkelt bara en sådan där person som tog hand om sig själv och sitt yttre på ett sådant sätt att han framstod som välbärgad? Hade han barn? Barnbarn? Hade han seglat över de sju haven och kämpat mot nazisterna? Vem vet, det är ju det som är det roliga med att spekulera.

Jag gick en sisådär tio meter bakom honom när hans hund försvann in i en busskur för att uträtta sina ärenden. Jag fick spontant lust att ropa något i stil med "Hallå där, skita inte ner på allmän plats", men jag var på lite för gott humör och dessutom var de två ett sådant bedårande par.

Egentligen hade jag bara tänkt att gå raka vägen hem. Anledningen till att jag var ute över huvud taget var att nikotinet hade kallat – cigaretterna var slut och jag hade varit tvungen att lämna hemmets trygga vrå i jakten på nya giftpinnar. Inte för att jag brydde mig speciellt mycket om det, dagar som denna var det en ren njutning att få komma ut och ta en promenad i det underbara vädret.

Jag skulle precis passera honom när någonting fick mig att stanna upp. Vad var det? En lukt av någonting. Ett rakvatten, lite för sött och lite för sliskigt. Faktiskt så motbjudande att det nästan framkallade en kväljning. Jag tog tag om mannens panna med vänsterhanden och med höger hand tryckte jag resolut upp griskniven bakom hans högeröra. Jag slutade inte rörelsen förrän parerskyddet stötte mot undersidan av skallbenet och därmed var hela det sylvassa bladet djupt begravt i hans hjärna.

Hela händelseförloppet varade bara i ett par sekunder. Musklerna i den gamle mannens kropp stelnade till och spändes likt en fiolsträng. Hans ögon spärrades upp och munnen gapade av förvåning, men det kom inget ljud. Så säckade han plötsligt ihop, men jag parerade snabbt så att den livlösa kroppen inte skulle falla till marken. Det hela var faktiskt ganska odramatiskt, inte ens hans hund lade märke till att något hade hänt.

Kopplet satt fortfarande fast i mannens hand när jag släpade in honom i busskuren och lade honom tillrätta på marken. Det såg nästan ut som att han låg och sov. Jag tog tag i skaftet på griskniven och med höger fot pressade jag ner hans huvud mot marken för att ta spjärn. Jag hade inte behövt vara så brysk, kniven gled enkelt ut och det mörkröda blodet forsade ut ur bakhuvudet.

Hunden sniffade runt och verkade undra varför den var tillbaka i busskuren igen, eller kanske undrade den varför husse plötsligt tagit sig en middagslur? Jag tog kopplet i min hand och gjorde ett par uppmanande ryck, snällt lydde jycken och tillsammans lämnade vi kroppen och den växande blodpölen bakom oss. 

Lukten av engångsgrillar fyllde mina näsborrar. En svag bris fick trädtopparna att smeka varandra och solen fortsatte att bränna den redan stekheta asfalten. En sådan underbar dag detta var.