Ibland måste man hylla fienden

Juholt kämpade tappert och måste haft ett rent helvete den senaste tiden. Trots alla motgångar rakade han aldrig av sig mustaschen. Hatten av! 

Pizzalycka

Igår inträffade något stort, åtminstone i min lilla värld. Hungrig som en varg föreslog jag för min sambo att vi borde beställa pizza. Det var en så kallad fan-heller-att-jag-ställer-mig-och-lagar-middag-kväll. Okej tyckte hon, men hon var inte så hungrig. Kan du inte ta en halv föreslog jag? Visst, det gick hon med på. 

Sagt och gjort, jag lyfte luren och plingade pizzerian. Hej, jag skulle vilja beställa en Calzone (min favvepizza) och en halv Calzone, sade jag. Det tog ett tag innan dom fattade vad jag menade, men tillslut gick dom med på att genomföra min beställning. Jag var sjukligt nöjd med mig själv och den sedvanliga tiominutersväntan gick långsammare än vanligt. 

Nio minuter och femtionio sekunder senare kastade jag på mig jackan och sprang ner för att inkassera. 

Normalt sett brukar pizzakillarna bara slänga fram kartongerna på disken och ta betalt, men den här gången var det annorlunda. Kocken öppnade locket och visade stolt vad han åstadkommit. Där bredvid min vanliga Calzone låg den. Så perfekt. Så fulländad. Baby-Calzone var född! Fantastiskt, sade jag, och sedan skrattade vi alla tre. Det här är en historisk dag, sade jag, och slet fram VISA-kortet.

Väl hemma visade jag ivrigt min sambo det som i mina ögon kan vara det största som hänt sedan månlandningen. Vi garvade länge båda två. Ibland krävs det inte så mycket för att lyckan ska infinna sig, det kan räcka med en baby-Calzone.

Dano – enhörningen

Vet inte vad det kommer sig, men min sambo verkar tro att jag besitter telepatiska krafter. Kanske tror hon att jag härstammar från enhörningen – ett mytologiskt väsen som ansågs ha just denna fantastiska egenskap.

Som idag till exempel. Jag hade varit ute på en joggingtur och bestämde mig efteråt för att slinka in på ett fik och köpa med mig ett par goda mackor. Aldrig fel med lite vardagslyx. Tyvärr hade min sambo satt igång med lunch när jag kom hem, så där stod jag i hallen med två rykande färska Ciabatta i näven medan min sambo tyckte att "Men jag har ju satt igång med lunch?!". Jag borde ju ha vetat det, för jag har ju någon slags mystisk direktlänk mellan våra hjärnor som snappar upp signaler om att det är krubb på G där hemma. Not!

Jag är ingen enhörning. Jag har inget horn i pannan. Inte ens en liten knöl. Okej, i mångt och mycket kan jag ana vad hon vill eller inte vill, vi har ju ändå varit ihop ganska länge, men tankeläsare det är jag icke.

Jag har påpekat detta vid ett flertal tillfällen, men det verkar liksom inte gå in. Jag är och förblir en enhörning i min sambos förtrollade värld.