SMHI omdefinierar vädervarningar

Efter det gångna dygnet har SMHI beslutat sig för att omdefiniera sina vädervarningar. Tills dess att deras hemsida är uppdaterad gäller följande för klass 3 land- och sjövarning:

Vindstyrka: Nada. Zero. Zippo.
Grillfest på toppen av en TV-mast är inga problem. Att vara mer än femton personer på öppet hav i en gammal eka går bra det också. Kasta mat, ficklampor, batterier, portabla radioapparater och värmeljus i närmsta soptunna.

Chilla för fan.

Summering av Simones effekt på Göteborg.

När en butik ska döden dö

Hat och förakt kan födas snabbare än man anar. Var idag på Myrins Textil på Övre Husargatan 16 för att inhandla lite tillbehör till en gardinskena. Min sambo ställde sig vid kassan och inväntade sin tur. Bredvid henne ställde sig någon kommunistbrud som skulle välja rött garn till någon jävla polotröja, bara där lackade man ju ur fett.

Aja, okej, men nu är det väl vår tur? Nä, först ska den efterblivna kassörskan prata i telefon med sin syrra eller nåt i över fem minuter. Hallå, prioriteringar! Sedan bestämmer hon sig för att ta hand om garntjejen som inte ens stod på tur. Va fan?!

Efter långa utläggningar om hur man ska sticka och hej och hå så vänder sig kassörskan till en ny player som dykt upp ur tomma intet. Vad hände med stackars oss? Är vi lika osynliga som ett spöket Laban? Min sambo påpekar snällt att det faktiskt var vi som stod på tur, men nej, den jävla apan till kassörska låtsas att hon inte hör oss, och detta trots att kunden som glidit in på ett bananskal påpekar att det är vår tur! Va fan (igen)?!

Vi vänder på klacken och redan innan vi gått ur butiken planeras hämndaktioner mot detta djävulsnäste. Jag pendlar mellan att plantera hundbajs bland lintygerna och att kila in lite mögliga räkor i nån knappburk. Min sambo vill helst nuka hela bygget. Hon är rasande. Jag förstår henne.

Livet går vidare.

Pizzalycka

Igår inträffade något stort, åtminstone i min lilla värld. Hungrig som en varg föreslog jag för min sambo att vi borde beställa pizza. Det var en så kallad fan-heller-att-jag-ställer-mig-och-lagar-middag-kväll. Okej tyckte hon, men hon var inte så hungrig. Kan du inte ta en halv föreslog jag? Visst, det gick hon med på. 

Sagt och gjort, jag lyfte luren och plingade pizzerian. Hej, jag skulle vilja beställa en Calzone (min favvepizza) och en halv Calzone, sade jag. Det tog ett tag innan dom fattade vad jag menade, men tillslut gick dom med på att genomföra min beställning. Jag var sjukligt nöjd med mig själv och den sedvanliga tiominutersväntan gick långsammare än vanligt. 

Nio minuter och femtionio sekunder senare kastade jag på mig jackan och sprang ner för att inkassera. 

Normalt sett brukar pizzakillarna bara slänga fram kartongerna på disken och ta betalt, men den här gången var det annorlunda. Kocken öppnade locket och visade stolt vad han åstadkommit. Där bredvid min vanliga Calzone låg den. Så perfekt. Så fulländad. Baby-Calzone var född! Fantastiskt, sade jag, och sedan skrattade vi alla tre. Det här är en historisk dag, sade jag, och slet fram VISA-kortet.

Väl hemma visade jag ivrigt min sambo det som i mina ögon kan vara det största som hänt sedan månlandningen. Vi garvade länge båda två. Ibland krävs det inte så mycket för att lyckan ska infinna sig, det kan räcka med en baby-Calzone.

Dano – enhörningen

Vet inte vad det kommer sig, men min sambo verkar tro att jag besitter telepatiska krafter. Kanske tror hon att jag härstammar från enhörningen – ett mytologiskt väsen som ansågs ha just denna fantastiska egenskap.

Som idag till exempel. Jag hade varit ute på en joggingtur och bestämde mig efteråt för att slinka in på ett fik och köpa med mig ett par goda mackor. Aldrig fel med lite vardagslyx. Tyvärr hade min sambo satt igång med lunch när jag kom hem, så där stod jag i hallen med två rykande färska Ciabatta i näven medan min sambo tyckte att "Men jag har ju satt igång med lunch?!". Jag borde ju ha vetat det, för jag har ju någon slags mystisk direktlänk mellan våra hjärnor som snappar upp signaler om att det är krubb på G där hemma. Not!

Jag är ingen enhörning. Jag har inget horn i pannan. Inte ens en liten knöl. Okej, i mångt och mycket kan jag ana vad hon vill eller inte vill, vi har ju ändå varit ihop ganska länge, men tankeläsare det är jag icke.

Jag har påpekat detta vid ett flertal tillfällen, men det verkar liksom inte gå in. Jag är och förblir en enhörning i min sambos förtrollade värld.

Dö coverband. Dö.

Du vet vilka jag pratar om. Banden som år ut och år in står på Stena Lines scen (eller liknande) och bränner av den ena Bon Jovi-covern efter den andra. Våldtar folks öron med sina musikaliska dildos. Dom känner sig såklart jävligt progressiva när dom stannar upp mitt i en låt och låter baskaggen pumpa så att pöbeln kan klappa i takt och bröla den där sliskiga refrängen om och om igen, men bortsett från den typen av kreativa utsvävningar är överraskningarna lika sällsynta som isbjörnar i öknen.

Sådan här smörja borde inte klassas som musik. Faktum är att man borde döpa om genren till "barkis med hushållsost-band" – en fullständigt neutral kombination som alla kan tugga i sig utan att behöva tycka varken bu eller bä. Smaklöst, menlöst och fullständigt ointressant. Verkligen inget man blir lycklig av. Snarare hatisk. Jag menar det finns trots allt ett par klassiska låtar som hade varit lyssningsbara om det inte vore för alla dessa äckliga coverband och deras förmåga att kunna spela sönder precis vad som helst.

Nästan gång du utsätts för den här typen av musikalisk tortyr kan du väl göra mig en tjänst och kasta en ölflaska i huvudet på den där äppelkäcka sångaren. Du vet han med lite för mycket vax i håret, uppknäppt skjorta och tunn guldlänk runt halsen, som tror att han ska få brudar bara för att han kan skita ur sig ett par Gyllene tider-dängor. Passa även på att utdela några välplacerade roundkicks på dom där hängivna fansen framme vid scenkanten. Jag hade blivit en lyckligare människa. I promise.

Ikea suger

Det är dags att svära i kyrkan, eller rättare sagt lägga en brakskit på altaret, för så tabubelagt är det att prata skit om svenskarnas älsklingsbutik nummer ett. Med risk för att bli stenad till döds säger jag det här och nu. Jag avskyr Ikea! Okej, okej, allt är inte skit med Ingvar Kamprads kelgris, men nu är det tamejfan dags att agera motpol.

Det kopiatorlikande beteendet:
Jag hatar att Ikea är übersnabba på att plagiera det senaste inom möbeldesign och sedan sälja det för en spottstyver. Det värsta är att så få verkar veta om att det är så dom jobbar. Eller så skiter dom i det. Eller så är det helt enkelt så att det är bekvämare att gå till en affär som har allt än att faktiskt anstränga sig och leta på annat håll. Oavsett vad, jag vill inte köpa bordslampan Lennart, jag sparar hellre ett halvår och köper the real deal eller så får det bli second hand. Eller, hör och häpna, jag kanske hittar något i en annan möbelaffär!

Sugkvallen:
Ikeas dyrare möbelserier håller väl skaplig kvalitet, men allt annat verkar vara gjort av någon slags flis uppblandat med trälim från Taiwan. Skulle man sätta en skruv fel när man väl tagit hem skiten så trasas delarna sönder som om dom vore gjorda av pappimache. Eller så böjs eländet likt en hängmatta när man belastar det med mer än ett hekto. Vad spelar det då för roll att det är knasbilligt?

Kraftdräneringen:
Det räcker att jag har gått några hundra meter inne på Ikea så känns det som att jag har blyskor istället för sneakers. Det ska stannas och det ska tittas till förbannelse. Att man måste gå tio mil innan man kommer till kassan gör inte saken bättre. Den som lyckats utföra sitt ärende på Ikea på mindre än en timme borde banne mig hamna i Guinness Rekordbok!

Den svettiga fyndhysterin:
Jag har aldrig varit på Ullared, men jag får ofta dom vibbarna när jag står i kassakön. Presentpapper, blomsterpinnar, utgånget julpynt, värmeljus, servetter och kantstött skit från fyndhörnan trängs i folks överfulla kundvagnar. Och sedan måste alla hetsäta fem korvar innan dom åker hem. Man får inte glömma korven! Varför inte ta hem ett helt tjog så är även middagen räddad? Det är ju så billigt.

Monteringen som Gud glömde:
Det finns en anledning till varför det är billigt – Ikeas vinnande gör-det-själv-koncept. Och då menar jag inte bara den förhatliga monteringen. Först ska man lista ut var i butiken paketet finns. Sedan gäller det att hitta en truckförare som kan plocka ner det om det visar sig ligga otillgängligt. Nästa steg är att släpa upp 200-kilos paketet på vagnen. Slutligen ska man använda någon av självbetjäningskassorna också. Toppen ...

Min önskan är att jag aldrig mer ska behöva lägga pengar i snål-Ingvars ficka, men om jag känner mig själv rätt så är det tyvärr inte sista gången jag besöker Ikea.

Svenskarna och spriten

Framkallar baksmällor. Och åsikter.

Jag är inte den som spottar i glaset, men inte fan sliter jag mitt hår bara för att något obskyrt dessertvin saknas i Systembolagets sortiment eller för att det inte går att köpa Koskenkorva på Seven Eleven. Jag menar inte att frågan om Systembolagets vara eller inte vara är oviktig, men jag skiter i vilket. Faktiskt. Så länge jag kan köpa en vinare och ett antal bira inför helgen, eller en flarra whiskey för den delen, så är jag nöjd.

Om man vill att svenskarna ska gå igång på allvar så ska man snacka alkoholpolitik. Det räcker att det viskas om minsta lilla förändring av vårt kära Systembolag så blir det ett sjuhelvetes liv i skällan. Det är samma som med Zlatan, det finns två läger, det ena älskar att hata och det andra älskar att älska.

Dags för svennebarometern.

En artikel på aftonbladet.se som handlar om Carl B Hamiltons förslag att Systembolaget ska börja med hemleverans har fått hela 466 kommentarer. Här snackar vi hett ämne. Kanske en orättvis jämförelse, men en artikel på samma sida med rubriken "Förhandlingar om skuldtak tynger USA-börser" har kammat noll. Det krävs inte direkt en Sifo-undersökning för att räkna ut vilken av artiklarna som får svenskarna att kasta sig över tangentbordet ...

Jag har alltid trott att finnarna var supafolket nummer ett, men ska man tro på artikelns dragningskraft så kanske svenskarna ligger ett par shots före.

Plötsligt händer det ingenting

Nu har jag torskat igen. Varför, varför, köper jag Trisslotter? Chansen att det ska bli jackpot är ju ungefär lika stor som att bli träffad av blixten när man simmar i inomhusbassäng. Jag är absolut ingen storkonsument, men jag blir ändå förbannad av mitt neanderthalbeteende.

Känslan efter en nitlott är alltid den samma – hur kunde jag vara så dum i huvudet att jag köpte ännu en? Tjugofem spänn är inte mycket pengar, men jag hade ärligt talat fått ut mer av att torka mig i röven med en tjuga efter toabesöket. Då hade jag åtminstone haft något kul att berätta om och dessutom fem spänn över att sätta sprätt på.

Ibland råkar jag se på TV4:s Nyhetsmorgon när det är dags för någon tjomme att vinna "The big one". Jag hade aldrig pallat att sitta där blottad med hela svenska folket som åskådare. Inte en chans. Och varför ser alla så jävla nöjda ut när dom skrapat fram lägsta beloppet? Jag har aldrig sett någon sura till och verkligen visa sin besvikelse över vilket jävla oflyt dom hade. Själv hade jag tagit det där överdimensionerade plektrumet till skrapa och dängt det i bordet samtidigt som jag skrek "Jävla skitlott!". Åtminstone önskar jag att jag hade varit så tuff.

Det här inlägget får tjäna som en påminnelse till mig själv nästa gång speldjävulen knackar på dörren.

Överrumplad av undersköterska

Egentligen har jag lovat mig själv att inte skriva om det som jag och min familj genomgår, men i det här fallet gör jag ett undantag. Jag bara måste.

Utan att bli för långrandig så kan jag berätta att vi har varit på sjukhus i några veckor, först på intensiven och sedan förflyttade till familjerum när läget stabiliserade sig något. På familjerummen sköter man sig själv, har en säng för övernattning och så vidare, men det finns hela tiden sjukvårdspersonal och läkare tillhands som hjälper till med dom rent medicinska grejorna.

Vad gäller personalen på sjukhuset så har jag egentligen bara lovord. Alla är otroligt snälla och duktiga, dessutom är jobbet dom gör så otroligt värdefullt. Man får en annan syn på saker och ting efter att ha spenderat mycket tid bland sådana människor.

Varje dag utses en sjuksköterska och en undersköterska som ska ta hand om varje patient. Ibland får man samma par som dagen innan, ibland inte. Den här kvällen fick vi en undersköterska vi aldrig tidigare träffat.

Både jag och min sambo satt och halvsov när hon dundrade in.

Betto.

Manhaftigare kvinna har jag nog aldrig träffat i hela mitt liv. Hon tuggade tuggummi så att det smackade och stod härliga till. En kraftig doft av parfym sköljde över oss och spred sig snabbt i rummet (vilket på sjukhus betyder att personen i fråga är kedjerökare och försöker dölja det genom att använda alldeles för mycket). Hon hade ljust hår, men sidorna var nästan helt slätrakade och i nacken hängde en sådan där tofs som var poppis på 80-talet. Det kombinerat med hennes stabbiga kroppshydda förde tankarna till wrestling och Hulk Hogan.

Jag satt som förstummad och tänkte att nu tänker min sambo samma sak – vi är på väg att få uppleva något unikt.

Hon slaskade på sig lite handsprit, gick fram till mig och sträckte resolut fram sin karda. "Betto, barnskötare". Betto? Va fan? Jag fattade ingenting. Kan man heta så? Och vad menade hon med barnskötare, det lät som något som fanns i krigstidens Tyskland? Sen tog hon min hand och jag tror ta mig fan att jag hörde ett ben krasa till i min näve när hon tryckte den. Det handslaget hade inte Hulk Hogan skämts för, det kan jag lova.

Egentligen hände det inte så mycket mer än så, men nu hade vi i alla fall något att snacka om resten av kvällen.

Världen är lite vackrare genom nya MacBook Pro

Vilken tur att jag har en så snäll mamma. Om hon inte hade chippat in lite extra deg så hade jag i dagsläget inte haft möjlighet att köpa ny datamaskin. 

Vatten, mat, sex och dator – fyra grejor man bara måste ha. Tragiskt egentligen att datorn ska behöva ta en plats där, men när den väl pajar fattar man hur sjukt beroende man är. Jag hade gärna sett att mitt gitarrspelande kom före datoranvändandet, men så är alltså inte fallet. Nörden i mig är större än rockern. Fan också.

Hur som helst, nu står den framför mig i all sin prakt och den högblanka skärmen ger hela www en välbehövlig facelift. Eldstorm har aldrig sett bättre ut. I starkt solsken är den kanske ingen höjdare, men jag brukar inte sitta och steka samtidigt som jag datar, så det spelar mindre roll.

Bortskämd? Kanske det, men jag är väldigt nöjd just nu.

Rattfylla

Ända sedan gymnasiet har jag mått extra dåligt när jag läser om någon som blivit ihjälkörd av ett fyllo. Anledningen är att en av mina dåvarande klasskamrater blev nermejad av en alkis som trodde att trottoaren var ett körfält. Hon blev allvarligt hjärnskadad och kom aldrig tillbaka till skolan.

Ett par månader efter olyckan besökte ett av hennes syskon klassen och det var väldigt gripande att höra henne berätta om händelsen. Självklart var hon extremt bitter och ledsen. Det som gjorde det hela ännu värre var att den skyldige var återfallsförbrytare, han hade kört rattfull över tio gånger innan det oundvikliga inträffade.

Det är väldigt frestande att dra till med att straffet för fyllekörning borde vara på medeltidsnivå, typ halshuggning eller liknande, men det är ingen vits med det för då blir man bara avfärdad som idiot.

Eftersom körförbud och andra lama åtgärder uppenbarligen inte hjälper ett smack för att stoppa dem som torskar gång på gång så borde alkolås vara standard på alla nytillverkade bilar. Lagen borde införts för längesedan. Visst kan man be polaren blåsa, men då är det helt plötsligt två personer som är ansvariga.

Att standardisera alkolås innebär så klart problem och extrakostnader för många biltillverkare, men om inte politikerna tar i med hårdhandskarna så är det som om dom skiter i att människor blir ihjälkörda. Ett sådant land vill jag inte bo i.

Nu får det för fan vara nog

Det absolut billigaste sättet för en nättidning att få många träffar och kommentarer på en artikel måste vara att skriva om fallskärmsavtal och överbetalda chefer. Ur journalistisk synvinkel är det ungefär lika ädelt som att vara hora och ta den i tvåan.

Om man är missnöjd med sin arbetsplats så finns det ett väldigt enkel lösning på problemet – byt jobb.

Genomsnittspersonen som hänger upp sig på att chefen har för hög lön ser nog ut ungefär så här:

• Har arbetat på samma arbetsplats i minst 20 år.
• Tänker jobba kvar tills det är dags för pension och guldklocka.
• Förlitar sig helt och hållet på att facket ska lösa alla problem.
• Börjar genast gnälla om priset på automatkaffet i fikarummet höjs med 50 öre.
• Surade i ett halvår när rökning på arbetsplatsen förbjöds.
• Tycker att den intressantaste delen i dags- och kvällstidningar är TV-bilagan.

Fortfarande osäker på om du är en av dessa människor? Här kommer ytterligare en ledtråd: För tionde året i rad står du framför fabrikens portar och på ditt plakat står det samma text som det alltid har gjort – "Stoppa fallskärmsavtalen!".

Vissa människor har ingen som helst möjlighet att byta jobb på grund av olyckliga omständigheter. Till alla andra är mitt budskap följande:

Håll käften.

Slemdrypande filmnostalgi

Anledningen till att jag tittar i backspegeln så ofta är för att filmupplevelserna var så mycket starkare förr. Inte så konstigt egentligen, ju mer film man ser desto svårare är det att bli imponerad. Ibland önskar jag att det fanns en mental reset-knapp. Ett tryck på den och vips så tror man att Blade Runner är Gilettes nya rakhyvel i stället för Ridley Scotts episka mästerverk. Till skillnad från många andra har jag inga som helst problem med att se om en film, men tänk att kunna nollställa sig själv och återuppleva alla guldkorn.

Numera är det svårare att bli överraskad än på den gamla goda tiden. Idag Googlar man fram en trailer på Youtube snabbare än Lucky Luke drar sin revolver. Pang! så vet man rullens handling och hur det kommer att sluta. Långa trailers borde förbjudas, teasers och djungeltrumma räcker för att veta om en film är något att ha eller inte.

Till saken.

Den här gången är det dags att vrida tillbaka klockan till 1987. Som femtonåring bodde jag hemma hos föräldrarna i Torslanda. Pojkrummet pryddes av affischer med Lamborghini Countach och jaktflygplan från andra världskriget. I hemliga lådan låg en butterfly och kaststjärnor som tillverkats i största hemlighet under slöjdlektionerna. Skitfräckt.

I min familj var vi sena när det gällde video, så för att få en äkta filmupplevelse var det bio i stan som gällde. Jag minns inte exakt hur det gick till, men jag har för mig att mina polare köpt biljetter och att jag valde att haka på ovetandes om vilken film vi skulle se. Det beslutet skulle jag inte komma att ångra.

Dags att sparka arsle.

Filmen i fråga hette Aliens – Återkomsten (uppföljaren till Alien – Den åttonde passageraren). Första filmen hade jag inte sett och jag visste inte mer om tvåan än att den handlade om något slags monster i rymden. I vanlig ordning var det niobion som gällde och utan större förväntningar bänkade vi oss i fåtöljerna på Palladium. Det som sedan utspelades har etsat sig fast på min näthinna för evigt.

Det kanske låter fånigt, men Aliens golvade mig fullständigt. Adrenalinet flödade och jag kramade armstöden tills det började göra ont. Jag skojar inte, det var ömsom nagelbitare och ömsom fullgas i 137 minuter. Denna mästerliga cocktail bestående av science fiction, skräck och action fick allt annat att blekna. Och Sigourney Weaver var ju bara så cool när hon gick bärsärk och mejade ner varenda alien inom synhåll. Vi stapplade ut från biografen och babblade oavbrutet om filmen hela vägen hem. Vilken jävla rulle!

Puristerna sitter säkert och hånler åt detta. Enligt dom är första filmen ett ädelt konstverk jämfört med den actionpackade tvåan (det måste dom tycka annars får dom inte guldstjärna i cred-boken). Jag tycker både ettan och tvåan är fantastiskt bra, men om jag måste välja så är Aliens vassaste kniven i lådan.

VHS-minnen

Året var 1982. Commodore 64 hade ännu inte börjat tillverkas och kärnvapenhotet låg som ett tjockt täcke över världen. När som helst kunde Sverige förvandlas till en askhög. Detta var också i en tid då svensk filmcensur kunde radera en halvtimma av en långfilm utan att ens rycka på axlarna.

Den lilla händelse jag ska berätta om utspelades hemma hos min finske barndomskamrat Jari. Han hade på något sätt lyckas få tag på en extremt sunkig VHS-kopia av Rambo First Blood. Oklippt såklart. Detta kanske inte låter så fantastiskt, men för oss var det ett fynd utan dess like. Ungefär lika mäktigt som att hitta en attachéväska i skogen fylld med stålar och porrtidningar.

Det spelade ingen roll att bilden var skrattretande dålig och att det brusade och hade sig (förmodligen var det något i stil med åttonde kopian av kopian). Det var Rambo och det var så tufft det bara kunde bli. Vi satt stumma och hänförda genom hela filmen. Aldrig förr hade vi sett någon spöa snutar och använda pilbåge och kniv på det sättet som Stallone gjorde. För oss var han Gud.

3D-brillor och THX-certifierade biostolar är ingen garant för en stark filmupplevelse. Ibland räcker det med en kass piratkopia av en film som man inte hört ett smack om. Addera Stallone i sitt esse och det blir något oförglömligt för en blodtörstande elvaåring.

Skönt när hjärnan autoprioriterar

Nyhetsvärde = noll.

Tyckte jag såg en rubbe om Fadde i ögonvrån när jag besökte Pressbyrån. I ungefär samma ögonblick såg jag en dammråtta ligga på golvet och snabbt som ögat omdirigerade min hjärna uppmärksamheten till det nya och intressantare objektet.

RunKeeper skickar påminnelse

Använder RunKeeper i min iPhone när jag löptränar. Tydligen tycker dom inte att jag har skött min träning och skickade därför ut en liten påminnelse. Fick mig ett riktigt gott skratt när jag läste det.

Pressbyrån ger kalla handen

Stack ner till Pressbyrån för att fylla på snusförrådet. Väl där ögnade jag igenom tidningsstället och hittade senaste numret av HemmaBio. Fin bonus.

Gick fram till kassan för att avsluta affären och sa det sedvanliga "En General Portion tack". Men så ångrade jag mig och tänkte att lika bra att köpa två så slipper man springa runt efter snus stup i kvarten. Skojade till det lite och sa "Nej om man skulle ta och festa till det lite. Det är ju ändå torsdag. Jag tar två General Portion!"

Det lilla skämtet, om man nu får kalla det så, gick verkligen inte hem hos kassörskan. Hon tittade inte ens på mig. Hennes min förändrades inte det minsta. Hon vände sig bara om och tog ytterligare en dosa. Sedan tittade hon kallt på mig och sa "Något annat?". "Nej tack" sa jag.

Okej, mitt "skämt" sög balle, men hon kunde väl i alla fall ha rört mungipan en millimeter eller två kan man tycka? Visat prov på lite medmänsklighet eller vad man nu ska kalla det.

Gick därifrån med svansen mellan benen. Så mycket fick man för lite spontanitet ...

Ibracadabra

Zlatan.

Jag älskar honom. Jag älskar hans grodor. Hans mål. Hans kaxighet. Han nonchalans. Hans sätt att ibland bara gå och drälla på planen som om det vore rökpaus på Arbetsförmedlingen. Men framför allt älskar jag hans sjuka driv och teknik. Jävlar vilken bra fotbollspelare han är när allt stämmer för honom.

Om man lägger ihop alla pusselbitarna så får man något väldigt osvenskt. Det är nog det jag älskar mest. Han skiter fullständigt i vad folk tycker om honom och det krävs ballar av stål för att ha den attityden.

Jag blir upphetsad som ett litet barn varje gång han gjort mål. Jag formligen kastar mig över de värsta kvällsblaskorna som jag normalt sett aldrig skulle köpa. Läser alla IQ-befriade kommentarer på aftonbladet.se. Vältrar mig i den ena efter den andra artikeln som beskriver hur jävla snyggt han nätade.

I min bok är han definitivt det roligaste som någonsin hänt svensk fotboll.

Noll

Ibland finns det inget att säga. Det säger en del.

Inredning

Eldstorm vs Shabby Chic:

Shabby.

Eldstorm.