Igår inträffade något stort, åtminstone i min lilla värld. Hungrig som en varg föreslog jag för min sambo att vi borde beställa pizza. Det var en så kallad fan-heller-att-jag-ställer-mig-och-lagar-middag-kväll. Okej tyckte hon, men hon var inte så hungrig. Kan du inte ta en halv föreslog jag? Visst, det gick hon med på.
Sagt och gjort, jag lyfte luren och plingade pizzerian. Hej, jag skulle vilja beställa en Calzone (min favvepizza) och en halv Calzone, sade jag. Det tog ett tag innan dom fattade vad jag menade, men tillslut gick dom med på att genomföra min beställning. Jag var sjukligt nöjd med mig själv och den sedvanliga tiominutersväntan gick långsammare än vanligt.
Nio minuter och femtionio sekunder senare kastade jag på mig jackan och sprang ner för att inkassera.
Normalt sett brukar pizzakillarna bara slänga fram kartongerna på disken och ta betalt, men den här gången var det annorlunda. Kocken öppnade locket och visade stolt vad han åstadkommit. Där bredvid min vanliga Calzone låg den. Så perfekt. Så fulländad. Baby-Calzone var född! Fantastiskt, sade jag, och sedan skrattade vi alla tre. Det här är en historisk dag, sade jag, och slet fram VISA-kortet.
Väl hemma visade jag ivrigt min sambo det som i mina ögon kan vara det största som hänt sedan månlandningen. Vi garvade länge båda två. Ibland krävs det inte så mycket för att lyckan ska infinna sig, det kan räcka med en baby-Calzone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar