Bloggfrossa vs Eldstorm

Det dröjde ett tag, men nu har jag sett Weekend. För er som missat vad det är för film så handlar den i korta drag om två engelska killar som blir kära i varandra, Russel och Glen, men det visar sig att deras kärlek är omöjlig på grund av att Glen bestämt sig för att flytta till USA. Inte direkt ett upplägg som får en att ramla baklänges, men hav förtröstan, Weekend har mer att komma med.

Jag hade höga förväntningar på den här rullen. Min gode vän Mikebike som chefar över bloggfrossa snackade upp den och kallade den årets film, ja kanske till och med det bästa som projicerats på vita duken de senaste åren. Så bra är den tyvärr inte, inte ens i närheten.

Bra grej med filmen nummer ett: Den känns ruskigt autentisk (vissa stunder trodde jag nästan att det var en dokumentär jag satt och tittade på) och dels beskriver den på ett väldigt okonstlat sätt kärleken mellan två män utan att kännas som en bögfilm i traditionell bemärkelse. Vad jag menar med det är att i Weekend får vi inte se någon som får smäll på käften på grund av att de är gay. Vi får inte heller se sonen "komma ut" och berätta för sin farsa att han bara gillar killar. Inga läderbögar. Inga sminkade män så långt ögat kan nå. Inga komplikationer på grund av parets läggning. Nada. Det känns väldigt befriande.

Bra grej med filmen nummer två: Skådespelarna gör ett kanonjobb och känns mycket trovärdiga.

Bra grej med filmen nummer tre: Den är sjukt snygg. Miljöer och foto är top notch. Om man diggar kort skärpedjup så börjar man dregla redan efter första minuten.

Så vad är mindre bra? Det lågmälda berättarsättet som är filmens styrka är också dess downfall, storyn griper aldrig riktigt tag i mig. Jag får inte heller någon chans att känna starkt för karaktärerna eftersom allt är så himla laid back och soft. Mysigt, javisst, men efteråt sitter jag mest och tänker på att det var skönt att se en film om homosexuella som inte försöker vara just det: en film om homosexuella.

Om vi ska prata betyg så blir det en svag fyra av fem möjliga. Filmens sköna känsla räddar den från att bli en trea, men det är ta mig tusan på håret. Jämfört med Lost in translation, ett annat kärleksdrama som är en av mina favoritfilmer, så har Weekend tyvärr inte så mycket att komma med. Jag skulle trots detta kunna rekommendera vem som helst att se den. Den har ett fint budskap i och med att den normaliserar homosexualitet och gör dessutom att jag vill flytta till England, bära gubbkeps och mysknarka dagarna i ända!

En god film förlänger livet

Såg precis en riktigt trevlig rulle: En oväntad vänskap (Intouchables). Rolig, varm och tänkvärd. Ett kungligt franskt drama som inte kommer göra någon besviken. Se den.

I morgon får det bli någon köttig krigsfilm för att balansera upp det hela. 

Tjipp!

Dano skådar i kristallkulan

Martin Schibbye och Johan persson samlar tankarna och:

1: Skaffar sig vettiga frisyrer.

2: Tar fett betalt för att ställa upp i diverse program.

3: Ger ut en bok.

4: Gör en film.

5: Lutar sig tillbaka och sippar på lite rödtjut samtidigt som de tänker att "det här var ju inte så jävla dumt trots allt".

Dags att ignorera Breivik

Senast igår sa jag till min sambo att Breivik fått alldeles för mycket uppmärksamhet i media. Inte en dag har gått sedan vansinnesdådet på Utöja utan att det stått något om denna sinnessjuka människa i tidningarna. Han fick alltså exakt all den uppmärksamhet han ville ha och tyvärr verkar hans vidriga profetia gå i uppfyllelse även vad gäller den biten. Det börjar likna filmen Seven, men den här gången är det på riktigt.

Idag läser jag i Aftonbladet att Breivik kanske kommer att förlora rätten till att ha dator i sin cell. Vad kommer vi få läsa om imorgon? Att han har obegränsad tillgång till dasspapper? Att han får ha på sin TV alldeles för länge på kvällen?

Kvällstidningarna vet att folk vill läsa om precis allt som rör Breivik, click rate registreras såklart på alla deras artiklar, så finns det bara tillräckligt många som ivrigt klickar på eländet så kommer det aldrig sluta skrivas om den norske psykopaten. Att kvalitén på journalistiken är piss spelar mindre roll, historier om terrorism och massmördare ger klirr i kassan.

Nu är det dags för oss alla att visa lite kurage. Dags att låsa fängelsedörren ytterligare en gång genom att sluta läsa om all oväsentlig dynga och låta Breivik ruttna bort även mentalt. Han ska inte ha mer uppmärksamhet nu, han förtjänar inte ens en tusendel av den han redan fått. Vi ska självklart respektera alla offer och deras anhöriga genom att uppmärksamma dådet en gång om året, hålla en minnescermoni och så vidare, men nu när dommen fallit finns det inget mer att tillägga.

Min önskeartikel har följande rubrik – "Sista nyhetsrapporteringen från Norge – nu spänns Breivik fast på en brits och där kommer han ligga tills han dör av ålder. Slut på meddelandet."

Toppensnoppen

Det här klippet kittlar verkligen varenda liten nerv i hela min Sci-Fi-suktande kropp. Nu vill jag se en ny Prometheus med fokus enbart på The David 8. Michael Fassbender borde ta mig fan ha en Oscar för insatsen i den här viraltrailern. Visst luktar det lite HAL 9000 från 2001: A Space Odyssey, men det skiter jag i, får man till det så här bra är det förlåtligt att hämta inspiration från en superklassiker.

Se och njut. Och tack för tipset broder!

Den gamle mannen och hunden

En underbar högsommardag i början av juli råkade jag få syn på en gammal man och hans lilla hund. Tillsammans vandrade de obekymrat gatan fram, till synes helt utan stress eller oro över alla måsten som livet innefattar. Efter alla år de spenderat tillsammans hade de lärt sig varandras tempo, de var lika sävliga båda två. Mannen hade silvergrått bakåtkammat hår och var klädd i en ledig ljusblå skjorta. Grå byxor med pressveck och ett par välskötta skor i ljusbrunt skinn avslutade hans välvårdade yttre. Hunden var en svart liten sak med tovig päls och korta ben. Trots sina lite trötta uppsyn såg den ut att vara vid god vigör. Hur som helst, det vilade verkligen ett behagligt lugn över mannen och hans livskamrat.

Som så ofta när mitt öga fångar något intressant så skenade min fantasi iväg även denna gång. Var mannen gift? Var hans fru död? Var han rik, eller var han helt enkelt bara en sådan där person som tog hand om sig själv och sitt yttre på ett sådant sätt att han framstod som välbärgad? Hade han barn? Barnbarn? Hade han seglat över de sju haven och kämpat mot nazisterna? Vem vet, det är ju det som är det roliga med att spekulera.

Jag gick en sisådär tio meter bakom honom när hans hund försvann in i en busskur för att uträtta sina ärenden. Jag fick spontant lust att ropa något i stil med "Hallå där, skita inte ner på allmän plats", men jag var på lite för gott humör och dessutom var de två ett sådant bedårande par.

Egentligen hade jag bara tänkt att gå raka vägen hem. Anledningen till att jag var ute över huvud taget var att nikotinet hade kallat – cigaretterna var slut och jag hade varit tvungen att lämna hemmets trygga vrå i jakten på nya giftpinnar. Inte för att jag brydde mig speciellt mycket om det, dagar som denna var det en ren njutning att få komma ut och ta en promenad i det underbara vädret.

Jag skulle precis passera honom när någonting fick mig att stanna upp. Vad var det? En lukt av någonting. Ett rakvatten, lite för sött och lite för sliskigt. Faktiskt så motbjudande att det nästan framkallade en kväljning. Jag tog tag om mannens panna med vänsterhanden och med höger hand tryckte jag resolut upp griskniven bakom hans högeröra. Jag slutade inte rörelsen förrän parerskyddet stötte mot undersidan av skallbenet och därmed var hela det sylvassa bladet djupt begravt i hans hjärna.

Hela händelseförloppet varade bara i ett par sekunder. Musklerna i den gamle mannens kropp stelnade till och spändes likt en fiolsträng. Hans ögon spärrades upp och munnen gapade av förvåning, men det kom inget ljud. Så säckade han plötsligt ihop, men jag parerade snabbt så att den livlösa kroppen inte skulle falla till marken. Det hela var faktiskt ganska odramatiskt, inte ens hans hund lade märke till att något hade hänt.

Kopplet satt fortfarande fast i mannens hand när jag släpade in honom i busskuren och lade honom tillrätta på marken. Det såg nästan ut som att han låg och sov. Jag tog tag i skaftet på griskniven och med höger fot pressade jag ner hans huvud mot marken för att ta spjärn. Jag hade inte behövt vara så brysk, kniven gled enkelt ut och det mörkröda blodet forsade ut ur bakhuvudet.

Hunden sniffade runt och verkade undra varför den var tillbaka i busskuren igen, eller kanske undrade den varför husse plötsligt tagit sig en middagslur? Jag tog kopplet i min hand och gjorde ett par uppmanande ryck, snällt lydde jycken och tillsammans lämnade vi kroppen och den växande blodpölen bakom oss. 

Lukten av engångsgrillar fyllde mina näsborrar. En svag bris fick trädtopparna att smeka varandra och solen fortsatte att bränna den redan stekheta asfalten. En sådan underbar dag detta var.

Per tänker med kuken

Finkorv vs. fulkorv

Appropå en nyligen uttryckt ilska över ett kommande Ekologiskt kafé så måste jag passa på att bygga vidare.

Nyligen såg jag om ett program med David Attenborough som handlade om att överbefolkningen är det största hotet mot mänskligheten. Just nu använder människan så mycket resurser att det skulle behövas cirka ett och ett halvt jordklot för att tillgodose våra behov. Överkonsumtion är bara förnamnet. Världen och den civilisation vi lever i är alltså på väg att gå åt helvete. Alla vet det, men väldigt lite görs för att ändra på saken. Vi vill ha våra bilar, iPads, iPhones, TV-apparater och en fet söndagsstek på bordet. Fan heller att vi ruckar på det. Nästa generation får ta smällen.

Det som gör mig så förbannad är att så många verkar tro att det skulle göra skillnad att välja det ekologiska alternativet i mataffären. Att det skulle spela roll att köpa ekologiskt framtagen korv istället för fulkorv. Om man tänker ett par millimeter längre än näsan räcker så förstår man att det är ren och skär bullshit. Innerst inne vet både du och jag att den där korven inte gör någon som helst skillnad, men vi skiter i det. Med magen full av finkorv klappar vi oss själva på axeln och somnar in med det senaste numret av Faktum under huvudkudden.

Det som gör mig ännu mer förbannad är att det kostar extra att göra det rätta. Varför i helvete är inte ekologiska produkter mer subventionerade? Ska ekologiskt vara en klassfråga? Ska en fattig flerbarnsfamilj behöva ta ett Finaxlån för att vara med och rädda världen? Ska välbärgade kunna köpa sig ett rent samvete genom att alltid välja finkorven i mataffären för att i nästa sekund knalla ner till bryggan och bränna iväg med motorbåten som suger i sig hundra liter diesel i minuten?

Regnskog kommer fortsätta skövlas och utrotningshotade arter kommer fortsätta dö oavsett vilken korv vi köper. Att tro något annat är bara strutsbeteende. Det klart att det vilar ett visst ansvar på gemene man, jag vill inte uppmana folk att börja kasta batterier och engångsgrillar i havet, men det yttersta ansvaret ligger på politikerna. Det är deras tunga och jobbiga beslut som kan göra skillnad, inte vilken jävla korv du och jag väljer i mataffären.