torsdag 15 december 2011

Hårdporr. Känsliga läsare varnas.

Efter hemtransport med hjälp av min gode vän P står nu äntligen min nya älskling avklädd framför mig. Luxman L-410, en japansk stereoförstärkare från det glada 80-talet. Lite sådär lagom svulstig. Absolut inte high-end, men den andas kvalitet. Hela härligheten väger in på 13 kilo och känns rejäl. Under locket lurar en ganska stor och tung transformator, inget Elgiganten-skräp här inte, och det bådar gott för strömförsörjningen. På slutstegsdelen sitter två hyfsat feta kondensatorer på 15.000 microfarad vardera och ett antal mindre varianter som jag glömde titta närmare på innan jag satte tillbaka locket. Förutom transformatorn domineras innandömet av en stor kylfläns i aluminium och på undersidan av den sitter slutstegstrissorna. Ventilation och kylning verkar alltså vara helt okej.

Fjärrkontroll? Glöm det. Volympotten utgörs av en fet ratt i metall placerad längst till höger. Den har decibelgradering och är belyst av en liten lampa. Trevligt. På fronten huserar ett par tonkontroller vilket är obligatoriskt på nästan alla äldre förstärkare. Som tur är finns det bypass så man slipper oroa sig för skit i signalvägen. Om man är vinylnisse finns det även möjlighet att växla mellan MM- och MC-pickup. Alla rattar känns mycket gedigna, men knapparna är inte lika trevliga om man ska vara petig. Jag tror inte det beror på slitage, utan det är nog helt enkelt så den är byggd.

På baksidan finns det Pre Out om man vill koppla på externt slutsteg, men i övrigt är det begränsat med anslutningar. Det har snålats lite också för det är bara guldpläterade kontakter på phono-ingången. Under Pre Out/Main In sitter en liten switch med beskrivningen "Signal Processing on/off", vilket jag tror betyder att det går att köra förstärkaren som rent slutsteg. Högtalarkontakterna är lite klena men tar i alla fall banankontakter.

Jag hittade knappt något damm eller smuts i maskinen när jag hade isär den vilket är ganska imponerande med tanke på att den är över tjugofem år gammal. Antingen var förra ägaren en manisk pedant eller så blåste han rent den precis innan jag köpte den. Säljaren var förresten en mycket trevlig herre som inte tvekade att dema sitt huvudsystem och de som känner mig vet att jag inte är den som backar för att placera ändalykten i sweet spot.

Affären gjorde mig 1200 spänn fattigare. Av en slump hittade jag samma förstärkare på e-bay för 349 euro, en bekräftelse på att jag inte köpt grisen i säcken, åtminstone pengamässigt. Efter ytterligare research hittade jag även bilder från den tyska tidningen Stereoplay anno 1983. Där var L-410 med i ett stort grupptest och Stereoplay mätte 85 watt i 8 ohm respektive 128 watt i 4 ohm, vilket får anses som godkänt. Den placerade sig i kategorin "Spitzenklasse gruppe 1". Det låter ju rätt sweet om man säger så!

Även om den här gamle japanen ska stå och puttra i sovrummet så måste den såklart fintestas. Nu återstår alltså bara att koppla in den och sätta på sig guldöronen. Jag återkommer såklart med lyssningsintryck.






5 kommentarer:

  1. Väl skrivet. Passionerade människor är demokratins grundundament.

    Martin Hultberg

    SvaraRadera
  2. fundament ska det vara

    Martin Hultberg

    SvaraRadera
  3. kan du skriva en kritisk artikel om Steve Jobs?

    SvaraRadera
  4. Anonym: Haha är det en utmaning? :)

    SvaraRadera