Bloggfrossa vs Eldstorm

Det dröjde ett tag, men nu har jag sett Weekend. För er som missat vad det är för film så handlar den i korta drag om två engelska killar som blir kära i varandra, Russel och Glen, men det visar sig att deras kärlek är omöjlig på grund av att Glen bestämt sig för att flytta till USA. Inte direkt ett upplägg som får en att ramla baklänges, men hav förtröstan, Weekend har mer att komma med.

Jag hade höga förväntningar på den här rullen. Min gode vän Mikebike som chefar över bloggfrossa snackade upp den och kallade den årets film, ja kanske till och med det bästa som projicerats på vita duken de senaste åren. Så bra är den tyvärr inte, inte ens i närheten.

Bra grej med filmen nummer ett: Den känns ruskigt autentisk (vissa stunder trodde jag nästan att det var en dokumentär jag satt och tittade på) och dels beskriver den på ett väldigt okonstlat sätt kärleken mellan två män utan att kännas som en bögfilm i traditionell bemärkelse. Vad jag menar med det är att i Weekend får vi inte se någon som får smäll på käften på grund av att de är gay. Vi får inte heller se sonen "komma ut" och berätta för sin farsa att han bara gillar killar. Inga läderbögar. Inga sminkade män så långt ögat kan nå. Inga komplikationer på grund av parets läggning. Nada. Det känns väldigt befriande.

Bra grej med filmen nummer två: Skådespelarna gör ett kanonjobb och känns mycket trovärdiga.

Bra grej med filmen nummer tre: Den är sjukt snygg. Miljöer och foto är top notch. Om man diggar kort skärpedjup så börjar man dregla redan efter första minuten.

Så vad är mindre bra? Det lågmälda berättarsättet som är filmens styrka är också dess downfall, storyn griper aldrig riktigt tag i mig. Jag får inte heller någon chans att känna starkt för karaktärerna eftersom allt är så himla laid back och soft. Mysigt, javisst, men efteråt sitter jag mest och tänker på att det var skönt att se en film om homosexuella som inte försöker vara just det: en film om homosexuella.

Om vi ska prata betyg så blir det en svag fyra av fem möjliga. Filmens sköna känsla räddar den från att bli en trea, men det är ta mig tusan på håret. Jämfört med Lost in translation, ett annat kärleksdrama som är en av mina favoritfilmer, så har Weekend tyvärr inte så mycket att komma med. Jag skulle trots detta kunna rekommendera vem som helst att se den. Den har ett fint budskap i och med att den normaliserar homosexualitet och gör dessutom att jag vill flytta till England, bära gubbkeps och mysknarka dagarna i ända!