Var ute och tog en fika idag. När jag skulle betala insåg jag att mitt VISA-kort saknades. Fan, fan, fan, och åter faaaaaaaaaaaaaaan!
Få saker är så kallsvettsframkallande som att öppna plånboken och inse att kontokortet är borta. Det är som att det går en elektrisk stöt från ryggraden upp till hjärnbarken när det går upp för en att någon kanske länsat ens konto.
Konstigt egentligen hur man kan bli så sjukt fokuserad på en enda sak – att hitta sitt plastkort. Det är som att hela livet stannar upp och allt oväsentligt skalas bort. När jag tänker på saken så önskar jag att man kunde ha en on/off-knapp för att framkalla den typen av målmedvetenhet. Det hade varit jäkligt användbart i många lägen.
Som tur var löste det sig. När jag kom på att Willys var det senaste stället jag använt kortet på så begav jag mig genast dit. Småspringandes och med andan i halsen slog det mig att kassörskan kanske beställt en enkelbiljett till Finland och nu satt och sippade på en sexa Koskenkorva i färjebaren. Allt på min bekostnad.
Som tur var hade jag fel. Hon hade lagt undan det i väntan på att dess rätta ägare skulle dyka upp. Snacka om att jag drog en lättnadens suck. Från och med nu lovar jag att aldrig mer ha låga tankar om Willys-personalen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar