Satt precis och bläddrade i Nöjesguiden. Fastnade vid reportaget "Vidgade klubbvyer" som handlar om en kväll på Sticky Fingers. Kanske är det inte medvetet, men skribenten lyckas förmedla en jävligt neandertal-liknande bild av metal heads.
Det klart att det finns drägg och apor bland hårdrockare, det gör det i alla kretsar. Men bara för att någon har långt hår och tatueringar betyder det inte att han eller hon går runt och säger "a ba ööööh ba" samtidigt som dom sveper en folköl (om man får tro på Rasmus Blom så är det så det ligger till). Om det nu varit sanningen, hade det varit så mycket värre än att vaska en flaska Cristal samtidigt som man bräker ur sig något om Maddes senaste eskapader? Dessutom tror sig skribenten ha koll på att alla som hänger på Sticky kommer från "kranskommuner" som han så fint uttryckte det. Visst, han försöker köra safe genom att själv dissa uttrycket men poängen går ändå fram – det är dom stackars obildade fattiglapparna han pratar om.
Eftersom jag är rätt säker på att jag har varit på cirka hundra gånger fler hårdrockskonserter än herr smygbög så anser jag att jag vet mer om både genren och dess utövare. De flesta hårdrockare jag träffat är faktiskt trevliga och fritänkande människor. Dom är åtminstone inte mer korkade än andra typer av musikälskare.
Tydligen tyckte han också att det var öronbedövande ljudvolym på Sticky, så min rekommendation till Rasmus Blom är – håll dig till Rosévin och Håkan Hellström i din iPod. Då kan du sitta i hemmets trygga vrå och lyssna på fjollvolym samtidigt som du snackar om det senaste av det senaste med någon av dina äckligt trendiga medarbetare (som förmodligen bytt musiksmak redan imorgon – allt för att vara så creddig som möjligt).
Nöjesguiden may you burn in hell for all eternity!
//666
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar