Slemdrypande filmnostalgi

Anledningen till att jag tittar i backspegeln så ofta är för att filmupplevelserna var så mycket starkare förr. Inte så konstigt egentligen, ju mer film man ser desto svårare är det att bli imponerad. Ibland önskar jag att det fanns en mental reset-knapp. Ett tryck på den och vips så tror man att Blade Runner är Gilettes nya rakhyvel i stället för Ridley Scotts episka mästerverk. Till skillnad från många andra har jag inga som helst problem med att se om en film, men tänk att kunna nollställa sig själv och återuppleva alla guldkorn.

Numera är det svårare att bli överraskad än på den gamla goda tiden. Idag Googlar man fram en trailer på Youtube snabbare än Lucky Luke drar sin revolver. Pang! så vet man rullens handling och hur det kommer att sluta. Långa trailers borde förbjudas, teasers och djungeltrumma räcker för att veta om en film är något att ha eller inte.

Till saken.

Den här gången är det dags att vrida tillbaka klockan till 1987. Som femtonåring bodde jag hemma hos föräldrarna i Torslanda. Pojkrummet pryddes av affischer med Lamborghini Countach och jaktflygplan från andra världskriget. I hemliga lådan låg en butterfly och kaststjärnor som tillverkats i största hemlighet under slöjdlektionerna. Skitfräckt.

I min familj var vi sena när det gällde video, så för att få en äkta filmupplevelse var det bio i stan som gällde. Jag minns inte exakt hur det gick till, men jag har för mig att mina polare köpt biljetter och att jag valde att haka på ovetandes om vilken film vi skulle se. Det beslutet skulle jag inte komma att ångra.

Dags att sparka arsle.

Filmen i fråga hette Aliens – Återkomsten (uppföljaren till Alien – Den åttonde passageraren). Första filmen hade jag inte sett och jag visste inte mer om tvåan än att den handlade om något slags monster i rymden. I vanlig ordning var det niobion som gällde och utan större förväntningar bänkade vi oss i fåtöljerna på Palladium. Det som sedan utspelades har etsat sig fast på min näthinna för evigt.

Det kanske låter fånigt, men Aliens golvade mig fullständigt. Adrenalinet flödade och jag kramade armstöden tills det började göra ont. Jag skojar inte, det var ömsom nagelbitare och ömsom fullgas i 137 minuter. Denna mästerliga cocktail bestående av science fiction, skräck och action fick allt annat att blekna. Och Sigourney Weaver var ju bara så cool när hon gick bärsärk och mejade ner varenda alien inom synhåll. Vi stapplade ut från biografen och babblade oavbrutet om filmen hela vägen hem. Vilken jävla rulle!

Puristerna sitter säkert och hånler åt detta. Enligt dom är första filmen ett ädelt konstverk jämfört med den actionpackade tvåan (det måste dom tycka annars får dom inte guldstjärna i cred-boken). Jag tycker både ettan och tvåan är fantastiskt bra, men om jag måste välja så är Aliens vassaste kniven i lådan.