När en butik ska döden dö

Hat och förakt kan födas snabbare än man anar. Var idag på Myrins Textil på Övre Husargatan 16 för att inhandla lite tillbehör till en gardinskena. Min sambo ställde sig vid kassan och inväntade sin tur. Bredvid henne ställde sig någon kommunistbrud som skulle välja rött garn till någon jävla polotröja, bara där lackade man ju ur fett.

Aja, okej, men nu är det väl vår tur? Nä, först ska den efterblivna kassörskan prata i telefon med sin syrra eller nåt i över fem minuter. Hallå, prioriteringar! Sedan bestämmer hon sig för att ta hand om garntjejen som inte ens stod på tur. Va fan?!

Efter långa utläggningar om hur man ska sticka och hej och hå så vänder sig kassörskan till en ny player som dykt upp ur tomma intet. Vad hände med stackars oss? Är vi lika osynliga som ett spöket Laban? Min sambo påpekar snällt att det faktiskt var vi som stod på tur, men nej, den jävla apan till kassörska låtsas att hon inte hör oss, och detta trots att kunden som glidit in på ett bananskal påpekar att det är vår tur! Va fan (igen)?!

Vi vänder på klacken och redan innan vi gått ur butiken planeras hämndaktioner mot detta djävulsnäste. Jag pendlar mellan att plantera hundbajs bland lintygerna och att kila in lite mögliga räkor i nån knappburk. Min sambo vill helst nuka hela bygget. Hon är rasande. Jag förstår henne.

Livet går vidare.