Washburn custom camo

Bestämde mig för att göra camo-mönster på guran. Var först lite inne på att betsa gitarren, men eftersom värmepistolen gått ganska hårt åt träet så valde jag att lacka istället.

Jag började att spraya med en ljus färg, Fosco Desert. Hela burken gick i princip åt. Fördelen med sprayfärg är att den torkar väldigt snabbt, så projektet behöver inte stå stilla särskilt länge. Bra om man som jag är otålig. När lacken torkat våtslipade jag med en mjuk slipkudde som jag skulle tippa motsvarar 500-korn.

Nästa steg var att maskera för färg nummer två, Fosco English green. Maskeringsarbetet tog en dryg timma och lackeringen mindre än trettio minuter. Eftersom man så att säga jobbar med lager när man gör camo så kan man alltid lacka över dåliga partier en extra gång om man känner för det, det gör arbetet relativt förlåtande.

Redan nu tycker jag att gitarren ser grym ut så det ska bli spännande att se vad ytterligare två färger kan tillföra. Härnäst blir det Mud Brown och Flat Black!

Min Washburn får nytt stuk

Ledsnade på sunburst-looken, så värmepistolen åkte fram och ett par timmar senare var gitarrkroppen trären. Det funkade riktigt bra att hetta upp och ta bort lacken, så jag behövde inte använda grövre papper än 320-korn efteråt för att få en bra finish. Nu återstår bara att bestämma sig för hur guran ska se ut ...

Tiny tune

Gjorde en låt mest för att känna på Logic X Pro. Den blev rätt mysig.

Dagens krångelriff

Play

Rörförstärkare

Grymt nöjd med den här riggen.

Fuel for the wheels of pain

Målsättningen med det här projektet var att göra en riktigt snabb och brutal Death Metal-låt utan krusiduller. Tyvärr kunde jag bara spela in sången via laptopens inbyggda mick, därav den något kackiga kvalitén. Ska tweaka slutmixen lite när väl basen kommer på.


Jag roade mig även med att sno lite klipp och slänga ihop en video i iMovie.

Sweep picking 1.0

Tänkte som så att kan Yohio så ska jag också bemästra detta. Tidigare har min sweep picking bestått av färre toner, men nu tänkte jag utöka arsenalen. Kul men svårt och långt ifrån att jag behärskar detta. Det lurigaste är att få högerhanden att fungera vettigt. Den ska flyta obehindrat, men inte som när man tar ett ackord. När jag började öva det här kändes det stört omöjligt att få det att fungera.

Trevande steg!

Gjorde en låt för att hedra Alien-filmerna

 Bang your heads!

Gjort en ny låt

Hade lite tid över så jag pillade ihop en instrumental hårdrocksdänga. Tog cirka åtta timmar vilket är väldigt snabbt för min del. Är framförallt nöjd med ljudbilden och gitarrsoundet. Enda som fattas är basen men det får fixas vid ett annat tillfälle.

Enjoy!

Feta Ernie Ball Heavy Bottom

Det var utförsäljning på JAM på grund av flytt, så jag kittade två set strängar med Ernie Balls Skinny Top Heavy Bottom. Det innebär att låga E är tokfet med .052 gauge medan höga E fortfarande är relativt tunn med .010 gauge. Vem vet, kanske blir en ny favorit?

Mera metal

Tänkte försöka få lite tid över och börja göra musik igen. Tills dess bjuder jag på det här vaxet som har några år på nacken.

Bjussar på ett nattsolo! :)

Tommy Nilsson och chokladkuppen

Jaha, det var alltså Marabou Black som skulle få sig en boost genom att ragga tag i Tommy Nilsson och köra ett PR-stunt med den gamle balladräven. Tyvärr har hans fejkade pundarmascara bränt sig fast på näthinnorna och mina stackars ögon kommer aldrig att repa sig. Jag kommer drömma mardrömmar om "nya" Tommy. Cred måste ändå ges till Forsman & Bodenfors som stod bakom det hela för var enda nyhetsblaska i Sverige verkar skriva om chokladkuppen.

Tommy Nilsson byter namn (och image) till Black?!

Oavsett vad, snacka om desperat artist. Pressmeddelandet kunde lika gärna sagt "I morgon klockan 12:00 står Tommy på Sergelstorg och visar kuken. Och förresten, han släpper en ny skiva också." Samma effekt och creddigare än hjärnsläppet Black. Black, va fan? Det är som om Dimmu Borgir skulle sadlat om börjat göra Soul funk. Aldrig att detta slutar väl. Är det bara ett jippo så är det ett jävligt dåligt sådant.Till Tommy Nilsson: Ta de eventuella pengar du tjänat och flytta ut till en stuga på landet. Där kan du sitta och gosa med dina gamla hits och vältra dig i nostalgi tills du ramlar av pinnen.

Hårdporr. Känsliga läsare varnas.

Efter hemtransport med hjälp av min gode vän P står nu äntligen min nya älskling avklädd framför mig. Luxman L-410, en japansk stereoförstärkare från det glada 80-talet. Lite sådär lagom svulstig. Absolut inte high-end, men den andas kvalitet. Hela härligheten väger in på 13 kilo och känns rejäl. Under locket lurar en ganska stor och tung transformator, inget Elgiganten-skräp här inte, och det bådar gott för strömförsörjningen. På slutstegsdelen sitter två hyfsat feta kondensatorer på 15.000 microfarad vardera och ett antal mindre varianter som jag glömde titta närmare på innan jag satte tillbaka locket. Förutom transformatorn domineras innandömet av en stor kylfläns i aluminium och på undersidan av den sitter slutstegstrissorna. Ventilation och kylning verkar alltså vara helt okej.

Fjärrkontroll? Glöm det. Volympotten utgörs av en fet ratt i metall placerad längst till höger. Den har decibelgradering och är belyst av en liten lampa. Trevligt. På fronten huserar ett par tonkontroller vilket är obligatoriskt på nästan alla äldre förstärkare. Som tur är finns det bypass så man slipper oroa sig för skit i signalvägen. Om man är vinylnisse finns det även möjlighet att växla mellan MM- och MC-pickup. Alla rattar känns mycket gedigna, men knapparna är inte lika trevliga om man ska vara petig. Jag tror inte det beror på slitage, utan det är nog helt enkelt så den är byggd.

På baksidan finns det Pre Out om man vill koppla på externt slutsteg, men i övrigt är det begränsat med anslutningar. Det har snålats lite också för det är bara guldpläterade kontakter på phono-ingången. Under Pre Out/Main In sitter en liten switch med beskrivningen "Signal Processing on/off", vilket jag tror betyder att det går att köra förstärkaren som rent slutsteg. Högtalarkontakterna är lite klena men tar i alla fall banankontakter.

Jag hittade knappt något damm eller smuts i maskinen när jag hade isär den vilket är ganska imponerande med tanke på att den är över tjugofem år gammal. Antingen var förra ägaren en manisk pedant eller så blåste han rent den precis innan jag köpte den. Säljaren var förresten en mycket trevlig herre som inte tvekade att dema sitt huvudsystem och de som känner mig vet att jag inte är den som backar för att placera ändalykten i sweet spot.

Affären gjorde mig 1200 spänn fattigare. Av en slump hittade jag samma förstärkare på e-bay för 349 euro, en bekräftelse på att jag inte köpt grisen i säcken, åtminstone pengamässigt. Efter ytterligare research hittade jag även bilder från den tyska tidningen Stereoplay anno 1983. Där var L-410 med i ett stort grupptest och Stereoplay mätte 85 watt i 8 ohm respektive 128 watt i 4 ohm, vilket får anses som godkänt. Den placerade sig i kategorin "Spitzenklasse gruppe 1". Det låter ju rätt sweet om man säger så!

Även om den här gamle japanen ska stå och puttra i sovrummet så måste den såklart fintestas. Nu återstår alltså bara att koppla in den och sätta på sig guldöronen. Jag återkommer såklart med lyssningsintryck.

Dö coverband. Dö.

Du vet vilka jag pratar om. Banden som år ut och år in står på Stena Lines scen (eller liknande) och bränner av den ena Bon Jovi-covern efter den andra. Våldtar folks öron med sina musikaliska dildos. Dom känner sig såklart jävligt progressiva när dom stannar upp mitt i en låt och låter baskaggen pumpa så att pöbeln kan klappa i takt och bröla den där sliskiga refrängen om och om igen, men bortsett från den typen av kreativa utsvävningar är överraskningarna lika sällsynta som isbjörnar i öknen.

Sådan här smörja borde inte klassas som musik. Faktum är att man borde döpa om genren till "barkis med hushållsost-band" – en fullständigt neutral kombination som alla kan tugga i sig utan att behöva tycka varken bu eller bä. Smaklöst, menlöst och fullständigt ointressant. Verkligen inget man blir lycklig av. Snarare hatisk. Jag menar det finns trots allt ett par klassiska låtar som hade varit lyssningsbara om det inte vore för alla dessa äckliga coverband och deras förmåga att kunna spela sönder precis vad som helst.

Nästan gång du utsätts för den här typen av musikalisk tortyr kan du väl göra mig en tjänst och kasta en ölflaska i huvudet på den där äppelkäcka sångaren. Du vet han med lite för mycket vax i håret, uppknäppt skjorta och tunn guldlänk runt halsen, som tror att han ska få brudar bara för att han kan skita ur sig ett par Gyllene tider-dängor. Passa även på att utdela några välplacerade roundkicks på dom där hängivna fansen framme vid scenkanten. Jag hade blivit en lyckligare människa. I promise.

Slayer gör PR-kupp?

Hanneman in action.

Ingen kan väl ha undgått att The big four lirade på Ullevi igår? Själv har jag redan sett alla banden live, så det var aldrig aktuellt att köpa biljett.

När Slayer-basisten Tom Arraya intervjuades berättade han att deras ena gitarrist Jeff Hanneman angripits av en köttätande bakterie. Tydligen hade bakterien käkat upp halva hans arm. Inget turnerande för stackars Jeff med andra ord.  

Såklart en väldigt tråkig händelse, men samtidigt kan jag inte låta bli att dra lite på smilbanden. Ganska passande att det är just en köttätande bakterie som får en av hårdrocksvärldens elakaste frontfigurer på fall. Jag menar hur coolt hade det varit om han blivit tvungen att avbryta turnén på grund av överkänslighet mot pollen eller för att han käkat ehec-smittade tyskgroddar? Det är nästan så man tror att det är ett PR-trick, så bra är det.

Oavsett vad, bli frisk nu herr Hanneman. Jag vill höra de ljuva tonerna från Raining blood strömma från din Marshall-stack fler gånger innan jag dör.

Så var det dags igen

Läste i en Ding-Ding värld (Metro) att Kleerup åtalas för skadegörelse. Han gjorde det som alla rockers med självaktning måste göra – trasha ett hotellrum. Men hur coolt är det egentligen? Det har ju gjorts tusen gånger. Minst.

Dessutom hade han bara haft sönder tre lampor och en garderob. Jävligt fjantigt. Känns lite som att han och hans manager hade ett litet snack. Det kanske skrevs för lite om Kleerup just då och dom kom på den briljanta idén att fucka upp ett hotellrum. Fast bara lite lätt. Det fick inte bli dyrt.

Jag tycker det är dags för alla rockers att börja improvisera lite. Varför inte spontansänka ett skepp? Jävlar vilka rubbar dom hade fått. "Kleerup sänker Stena Line". Han hade blivit min hjälte på momangen. Nu är han bara en i raden som slår på saker i ett rum. Tönt ...

Årets klipp

Titt som tätt får jag för mig att skicka iväg en låtlänk låt till någon jag känner. Det måste vara gåshudsmaterial annars bryr jag mig inte om att dra iväg det. Förmodligen är det blandbands-prylen från 80-talet som gör att jag njuter lite extra mycket av att försöka sprida det jag gillar. Vilken enorm njutning det var att trycka in kassettbandet i stereon när man visste att den man fått bandet av lagt ner stor möda och tid på att få till den perfekta anrättningen.

Att skapa det ultimata blandbandet var en mycket svårbemästrad konst. Första låten skulle vara skitbra, men inte så bra att de andra låtarna blev lidande. Den skulle vara ett intro som skapade stämning och förväntan på vad som komma skulle. Även efterföljande låtars ordning var otroligt avgörande. Tempo, känsla och variation var A och O.

Nu var det inte blandband jag skulle prata om. Jag skickade en låt till min satansdyrkande arbetskamrat A.S. och fick tillbaka en youtube-länk som verkligen verkligen förgyllt min dag. Hur kan det komma sig att ingen har tänkt på kombinationen Black Metal och matlagning förut?! Se hela klippet or burn in hell!