Dö coverband. Dö.

Du vet vilka jag pratar om. Banden som år ut och år in står på Stena Lines scen (eller liknande) och bränner av den ena Bon Jovi-covern efter den andra. Våldtar folks öron med sina musikaliska dildos. Dom känner sig såklart jävligt progressiva när dom stannar upp mitt i en låt och låter baskaggen pumpa så att pöbeln kan klappa i takt och bröla den där sliskiga refrängen om och om igen, men bortsett från den typen av kreativa utsvävningar är överraskningarna lika sällsynta som isbjörnar i öknen.

Sådan här smörja borde inte klassas som musik. Faktum är att man borde döpa om genren till "barkis med hushållsost-band" – en fullständigt neutral kombination som alla kan tugga i sig utan att behöva tycka varken bu eller bä. Smaklöst, menlöst och fullständigt ointressant. Verkligen inget man blir lycklig av. Snarare hatisk. Jag menar det finns trots allt ett par klassiska låtar som hade varit lyssningsbara om det inte vore för alla dessa äckliga coverband och deras förmåga att kunna spela sönder precis vad som helst.

Nästan gång du utsätts för den här typen av musikalisk tortyr kan du väl göra mig en tjänst och kasta en ölflaska i huvudet på den där äppelkäcka sångaren. Du vet han med lite för mycket vax i håret, uppknäppt skjorta och tunn guldlänk runt halsen, som tror att han ska få brudar bara för att han kan skita ur sig ett par Gyllene tider-dängor. Passa även på att utdela några välplacerade roundkicks på dom där hängivna fansen framme vid scenkanten. Jag hade blivit en lyckligare människa. I promise.