Recension av semifinalen i damfotboll Milda-style

Japan var bättre än Sverige. Det kan jag intyga, om jag kunde.

Världen är lite vackrare genom nya MacBook Pro

Vilken tur att jag har en så snäll mamma. Om hon inte hade chippat in lite extra deg så hade jag i dagsläget inte haft möjlighet att köpa ny datamaskin. 

Vatten, mat, sex och dator – fyra grejor man bara måste ha. Tragiskt egentligen att datorn ska behöva ta en plats där, men när den väl pajar fattar man hur sjukt beroende man är. Jag hade gärna sett att mitt gitarrspelande kom före datoranvändandet, men så är alltså inte fallet. Nörden i mig är större än rockern. Fan också.

Hur som helst, nu står den framför mig i all sin prakt och den högblanka skärmen ger hela www en välbehövlig facelift. Eldstorm har aldrig sett bättre ut. I starkt solsken är den kanske ingen höjdare, men jag brukar inte sitta och steka samtidigt som jag datar, så det spelar mindre roll.

Bortskämd? Kanske det, men jag är väldigt nöjd just nu.

Rattfylla

Ända sedan gymnasiet har jag mått extra dåligt när jag läser om någon som blivit ihjälkörd av ett fyllo. Anledningen är att en av mina dåvarande klasskamrater blev nermejad av en alkis som trodde att trottoaren var ett körfält. Hon blev allvarligt hjärnskadad och kom aldrig tillbaka till skolan.

Ett par månader efter olyckan besökte ett av hennes syskon klassen och det var väldigt gripande att höra henne berätta om händelsen. Självklart var hon extremt bitter och ledsen. Det som gjorde det hela ännu värre var att den skyldige var återfallsförbrytare, han hade kört rattfull över tio gånger innan det oundvikliga inträffade.

Det är väldigt frestande att dra till med att straffet för fyllekörning borde vara på medeltidsnivå, typ halshuggning eller liknande, men det är ingen vits med det för då blir man bara avfärdad som idiot.

Eftersom körförbud och andra lama åtgärder uppenbarligen inte hjälper ett smack för att stoppa dem som torskar gång på gång så borde alkolås vara standard på alla nytillverkade bilar. Lagen borde införts för längesedan. Visst kan man be polaren blåsa, men då är det helt plötsligt två personer som är ansvariga.

Att standardisera alkolås innebär så klart problem och extrakostnader för många biltillverkare, men om inte politikerna tar i med hårdhandskarna så är det som om dom skiter i att människor blir ihjälkörda. Ett sådant land vill jag inte bo i.

Milda himmel. Igen.

Alla vet att Milda gjorde bort sig rejält när reklamfilmen med Kocken Kari rullade igång – ni vet han som inte kan intyga hur gott det är. Vad fan menade dom egentligen och varför hade mästerkocken helt plötsligt fått tunghäfta?

Efter att ha sett eländet ett par gånger förstod jag varför. Kocken Kari hade käften full av mat och följaktligen svårt att berätta om vilket höjdarkäk han fixat ihop. Så jävla dålig idé och det hela resulterade i en punch line som ta mig fan är något av det sämsta jag hört.

Nej tack.

Jag minns att jag tänkte att Milda efter detta gigantiska klavertramp borde ha bjudit lite på sig själva. Kanske producerat en ny film där kocken Kari utsattes för fallucka à la James Bond eller blev överkörd av tåget när han var på väg till kock-VM. Det kändes helt enkelt som att det fanns utrymme för att göra något som kunde ge varumärket lite cred. Döm om min förvåning när jag slog på TVn och fick se att Milda tryckt ur sig ytterligare en bajskorv.

Det var samma ruttna upplägg även denna gång – en stum kocken Kari i full färd med att trycka i sig hela middagen på egen hand och det där skeva leendet på läpparna. Självklart trodde jag att alla som arbetat med första filmen förpassats till straffarbete i Sibirien, men dom hade alltså fått förnyat förtroende. Ofattbart.

Det finns så klart viktigare saker att hänga upp sig på, men det ska jävligt mycket till innan jag köper Milda igen.

Nu får det för fan vara nog

Det absolut billigaste sättet för en nättidning att få många träffar och kommentarer på en artikel måste vara att skriva om fallskärmsavtal och överbetalda chefer. Ur journalistisk synvinkel är det ungefär lika ädelt som att vara hora och ta den i tvåan.

Om man är missnöjd med sin arbetsplats så finns det ett väldigt enkel lösning på problemet – byt jobb.

Genomsnittspersonen som hänger upp sig på att chefen har för hög lön ser nog ut ungefär så här:

• Har arbetat på samma arbetsplats i minst 20 år.
• Tänker jobba kvar tills det är dags för pension och guldklocka.
• Förlitar sig helt och hållet på att facket ska lösa alla problem.
• Börjar genast gnälla om priset på automatkaffet i fikarummet höjs med 50 öre.
• Surade i ett halvår när rökning på arbetsplatsen förbjöds.
• Tycker att den intressantaste delen i dags- och kvällstidningar är TV-bilagan.

Fortfarande osäker på om du är en av dessa människor? Här kommer ytterligare en ledtråd: För tionde året i rad står du framför fabrikens portar och på ditt plakat står det samma text som det alltid har gjort – "Stoppa fallskärmsavtalen!".

Vissa människor har ingen som helst möjlighet att byta jobb på grund av olyckliga omständigheter. Till alla andra är mitt budskap följande:

Håll käften.

Slemdrypande filmnostalgi

Anledningen till att jag tittar i backspegeln så ofta är för att filmupplevelserna var så mycket starkare förr. Inte så konstigt egentligen, ju mer film man ser desto svårare är det att bli imponerad. Ibland önskar jag att det fanns en mental reset-knapp. Ett tryck på den och vips så tror man att Blade Runner är Gilettes nya rakhyvel i stället för Ridley Scotts episka mästerverk. Till skillnad från många andra har jag inga som helst problem med att se om en film, men tänk att kunna nollställa sig själv och återuppleva alla guldkorn.

Numera är det svårare att bli överraskad än på den gamla goda tiden. Idag Googlar man fram en trailer på Youtube snabbare än Lucky Luke drar sin revolver. Pang! så vet man rullens handling och hur det kommer att sluta. Långa trailers borde förbjudas, teasers och djungeltrumma räcker för att veta om en film är något att ha eller inte.

Till saken.

Den här gången är det dags att vrida tillbaka klockan till 1987. Som femtonåring bodde jag hemma hos föräldrarna i Torslanda. Pojkrummet pryddes av affischer med Lamborghini Countach och jaktflygplan från andra världskriget. I hemliga lådan låg en butterfly och kaststjärnor som tillverkats i största hemlighet under slöjdlektionerna. Skitfräckt.

I min familj var vi sena när det gällde video, så för att få en äkta filmupplevelse var det bio i stan som gällde. Jag minns inte exakt hur det gick till, men jag har för mig att mina polare köpt biljetter och att jag valde att haka på ovetandes om vilken film vi skulle se. Det beslutet skulle jag inte komma att ångra.

Dags att sparka arsle.

Filmen i fråga hette Aliens – Återkomsten (uppföljaren till Alien – Den åttonde passageraren). Första filmen hade jag inte sett och jag visste inte mer om tvåan än att den handlade om något slags monster i rymden. I vanlig ordning var det niobion som gällde och utan större förväntningar bänkade vi oss i fåtöljerna på Palladium. Det som sedan utspelades har etsat sig fast på min näthinna för evigt.

Det kanske låter fånigt, men Aliens golvade mig fullständigt. Adrenalinet flödade och jag kramade armstöden tills det började göra ont. Jag skojar inte, det var ömsom nagelbitare och ömsom fullgas i 137 minuter. Denna mästerliga cocktail bestående av science fiction, skräck och action fick allt annat att blekna. Och Sigourney Weaver var ju bara så cool när hon gick bärsärk och mejade ner varenda alien inom synhåll. Vi stapplade ut från biografen och babblade oavbrutet om filmen hela vägen hem. Vilken jävla rulle!

Puristerna sitter säkert och hånler åt detta. Enligt dom är första filmen ett ädelt konstverk jämfört med den actionpackade tvåan (det måste dom tycka annars får dom inte guldstjärna i cred-boken). Jag tycker både ettan och tvåan är fantastiskt bra, men om jag måste välja så är Aliens vassaste kniven i lådan.

Slayer gör PR-kupp?

Hanneman in action.

Ingen kan väl ha undgått att The big four lirade på Ullevi igår? Själv har jag redan sett alla banden live, så det var aldrig aktuellt att köpa biljett.

När Slayer-basisten Tom Arraya intervjuades berättade han att deras ena gitarrist Jeff Hanneman angripits av en köttätande bakterie. Tydligen hade bakterien käkat upp halva hans arm. Inget turnerande för stackars Jeff med andra ord.  

Såklart en väldigt tråkig händelse, men samtidigt kan jag inte låta bli att dra lite på smilbanden. Ganska passande att det är just en köttätande bakterie som får en av hårdrocksvärldens elakaste frontfigurer på fall. Jag menar hur coolt hade det varit om han blivit tvungen att avbryta turnén på grund av överkänslighet mot pollen eller för att han käkat ehec-smittade tyskgroddar? Det är nästan så man tror att det är ett PR-trick, så bra är det.

Oavsett vad, bli frisk nu herr Hanneman. Jag vill höra de ljuva tonerna från Raining blood strömma från din Marshall-stack fler gånger innan jag dör.

Bögar, negrer och Alexander Bard

Blivande statsminister?

Värsta tabuöverträdelsen utspelades i Gomorron Sverige häromdagen. Jag höll nästan på att sätta morgonkaffet i halsen.

Tydligen har elitistfjollan Alexander Bard gått och blivit politiker i Liberaldemokraterna. Det hade jag helt missat. Med arslet parkerat i Gomorron-fåtöljen raljerade han om sitt fantastiska parti och hur bra polare han är med Bert Karlsson. Var det någon som hörde varningsklockorna ringa?

Det som fick mina känsliga öron att spetsas lite extra var när han vräkte ur sig ordet neger och bög. Inte bara en gång, utan en himla massa gånger. Om det varit Arne Hegerfors rumpa i den där stolen så hade svenska folket plockat fram motorsågen och gjort honom till kaffeved fortare än kvickt. Nu är ju Bard homosexuell, vilket på sätt och vis ger honom rätten att använda ordet bög hur många gånger han vill.

Ordet neger är en annan femma. Vän av ordning vet ju att man numera inte ens får säga negerboll. Chokladboll ska det vara. Ajabaja om du säger fel, då är det dumstrut och hörnplacering som gäller. Svenska folket behöver hjälp på traven för att fatta sitt eget bästa.

Nu kanske ni tror att jag hatar lille Bard för hans utspel, men faktum är att det är precis tvärtom. Ska jag vara ärlig så växte han ett par centimeter. Poängen var att han tyckte att det var helt okej att använda de två orden förutsatt att man har goda intentioner. Typ.

Enligt Bard är det inte så himla farligt att säga neger. Vad som däremot är farligt är smygrasisterna – folkpartister som bor i finvilla och aldrig yppar något främlingsfientligt men i hemlighet ser ner på folk med annan hudfärg än sig själva. Jag håller med honom på den punkten.

Sverigedemokraterna försvinner inte bara för att chokladboll ersätter negerboll i Svenska Akademiens ordlista, det är bara hårklyverier som leder till tvärtemot-reaktioner och en infekterad debatt. Jävla fjanterier för att tala klarspråk.

Apropå det, vem fan var det som bestämde att det helt plötsligt skulle heta snippa?