Den gamle mannen och hunden

En underbar högsommardag i början av juli råkade jag få syn på en gammal man och hans lilla hund. Tillsammans vandrade de obekymrat gatan fram, till synes helt utan stress eller oro över alla måsten som livet innefattar. Efter alla år de spenderat tillsammans hade de lärt sig varandras tempo, de var lika sävliga båda två. Mannen hade silvergrått bakåtkammat hår och var klädd i en ledig ljusblå skjorta. Grå byxor med pressveck och ett par välskötta skor i ljusbrunt skinn avslutade hans välvårdade yttre. Hunden var en svart liten sak med tovig päls och korta ben. Trots sina lite trötta uppsyn såg den ut att vara vid god vigör. Hur som helst, det vilade verkligen ett behagligt lugn över mannen och hans livskamrat.

Som så ofta när mitt öga fångar något intressant så skenade min fantasi iväg även denna gång. Var mannen gift? Var hans fru död? Var han rik, eller var han helt enkelt bara en sådan där person som tog hand om sig själv och sitt yttre på ett sådant sätt att han framstod som välbärgad? Hade han barn? Barnbarn? Hade han seglat över de sju haven och kämpat mot nazisterna? Vem vet, det är ju det som är det roliga med att spekulera.

Jag gick en sisådär tio meter bakom honom när hans hund försvann in i en busskur för att uträtta sina ärenden. Jag fick spontant lust att ropa något i stil med "Hallå där, skita inte ner på allmän plats", men jag var på lite för gott humör och dessutom var de två ett sådant bedårande par.

Egentligen hade jag bara tänkt att gå raka vägen hem. Anledningen till att jag var ute över huvud taget var att nikotinet hade kallat – cigaretterna var slut och jag hade varit tvungen att lämna hemmets trygga vrå i jakten på nya giftpinnar. Inte för att jag brydde mig speciellt mycket om det, dagar som denna var det en ren njutning att få komma ut och ta en promenad i det underbara vädret.

Jag skulle precis passera honom när någonting fick mig att stanna upp. Vad var det? En lukt av någonting. Ett rakvatten, lite för sött och lite för sliskigt. Faktiskt så motbjudande att det nästan framkallade en kväljning. Jag tog tag om mannens panna med vänsterhanden och med höger hand tryckte jag resolut upp griskniven bakom hans högeröra. Jag slutade inte rörelsen förrän parerskyddet stötte mot undersidan av skallbenet och därmed var hela det sylvassa bladet djupt begravt i hans hjärna.

Hela händelseförloppet varade bara i ett par sekunder. Musklerna i den gamle mannens kropp stelnade till och spändes likt en fiolsträng. Hans ögon spärrades upp och munnen gapade av förvåning, men det kom inget ljud. Så säckade han plötsligt ihop, men jag parerade snabbt så att den livlösa kroppen inte skulle falla till marken. Det hela var faktiskt ganska odramatiskt, inte ens hans hund lade märke till att något hade hänt.

Kopplet satt fortfarande fast i mannens hand när jag släpade in honom i busskuren och lade honom tillrätta på marken. Det såg nästan ut som att han låg och sov. Jag tog tag i skaftet på griskniven och med höger fot pressade jag ner hans huvud mot marken för att ta spjärn. Jag hade inte behövt vara så brysk, kniven gled enkelt ut och det mörkröda blodet forsade ut ur bakhuvudet.

Hunden sniffade runt och verkade undra varför den var tillbaka i busskuren igen, eller kanske undrade den varför husse plötsligt tagit sig en middagslur? Jag tog kopplet i min hand och gjorde ett par uppmanande ryck, snällt lydde jycken och tillsammans lämnade vi kroppen och den växande blodpölen bakom oss. 

Lukten av engångsgrillar fyllde mina näsborrar. En svag bris fick trädtopparna att smeka varandra och solen fortsatte att bränna den redan stekheta asfalten. En sådan underbar dag detta var.

Per tänker med kuken

Finkorv vs. fulkorv

Appropå en nyligen uttryckt ilska över ett kommande Ekologiskt kafé så måste jag passa på att bygga vidare.

Nyligen såg jag om ett program med David Attenborough som handlade om att överbefolkningen är det största hotet mot mänskligheten. Just nu använder människan så mycket resurser att det skulle behövas cirka ett och ett halvt jordklot för att tillgodose våra behov. Överkonsumtion är bara förnamnet. Världen och den civilisation vi lever i är alltså på väg att gå åt helvete. Alla vet det, men väldigt lite görs för att ändra på saken. Vi vill ha våra bilar, iPads, iPhones, TV-apparater och en fet söndagsstek på bordet. Fan heller att vi ruckar på det. Nästa generation får ta smällen.

Det som gör mig så förbannad är att så många verkar tro att det skulle göra skillnad att välja det ekologiska alternativet i mataffären. Att det skulle spela roll att köpa ekologiskt framtagen korv istället för fulkorv. Om man tänker ett par millimeter längre än näsan räcker så förstår man att det är ren och skär bullshit. Innerst inne vet både du och jag att den där korven inte gör någon som helst skillnad, men vi skiter i det. Med magen full av finkorv klappar vi oss själva på axeln och somnar in med det senaste numret av Faktum under huvudkudden.

Det som gör mig ännu mer förbannad är att det kostar extra att göra det rätta. Varför i helvete är inte ekologiska produkter mer subventionerade? Ska ekologiskt vara en klassfråga? Ska en fattig flerbarnsfamilj behöva ta ett Finaxlån för att vara med och rädda världen? Ska välbärgade kunna köpa sig ett rent samvete genom att alltid välja finkorven i mataffären för att i nästa sekund knalla ner till bryggan och bränna iväg med motorbåten som suger i sig hundra liter diesel i minuten?

Regnskog kommer fortsätta skövlas och utrotningshotade arter kommer fortsätta dö oavsett vilken korv vi köper. Att tro något annat är bara strutsbeteende. Det klart att det vilar ett visst ansvar på gemene man, jag vill inte uppmana folk att börja kasta batterier och engångsgrillar i havet, men det yttersta ansvaret ligger på politikerna. Det är deras tunga och jobbiga beslut som kan göra skillnad, inte vilken jävla korv du och jag väljer i mataffären.

Fel kvinna för jobbet

Lösplugg.

Fel man för jobbet

Knallade förbi löpsedlarna alldeles nyligen. "Tolgfors i tårar" tror jag det stod. Halt avbryt! Först gnäller han för att hans ungar stänger av TVn när pappa har det jobbigt och nu detta. Känns inte direkt som att han hade löst Kuba-krisen om man säger så ...

Man kan inte ha med sig en packe Kleenex när man ska ut i terränglådan och bonka på lede fi, det håller bara inte. Man gråter inte i armén, man dödar motståndaren och sedan laddar man om och lägger an igen. En skam för Sverige är vad han är. Tror ni Rysslands försvarsminister hade sprungit hem till mamma i samma situation? Never. Han hade förmodligen gått hem och svept en flaska Kosken och sen hade det varit bra med den saken.

Tur att Saudiaffären uppdagades, för Sverige kan inte ha en försvarsminister som börjar grina så fort det blir lite uppförsbacke.

Ibland måste man hylla fienden

Juholt kämpade tappert och måste haft ett rent helvete den senaste tiden. Trots alla motgångar rakade han aldrig av sig mustaschen. Hatten av! 

Pizzalycka

Igår inträffade något stort, åtminstone i min lilla värld. Hungrig som en varg föreslog jag för min sambo att vi borde beställa pizza. Det var en så kallad fan-heller-att-jag-ställer-mig-och-lagar-middag-kväll. Okej tyckte hon, men hon var inte så hungrig. Kan du inte ta en halv föreslog jag? Visst, det gick hon med på. 

Sagt och gjort, jag lyfte luren och plingade pizzerian. Hej, jag skulle vilja beställa en Calzone (min favvepizza) och en halv Calzone, sade jag. Det tog ett tag innan dom fattade vad jag menade, men tillslut gick dom med på att genomföra min beställning. Jag var sjukligt nöjd med mig själv och den sedvanliga tiominutersväntan gick långsammare än vanligt. 

Nio minuter och femtionio sekunder senare kastade jag på mig jackan och sprang ner för att inkassera. 

Normalt sett brukar pizzakillarna bara slänga fram kartongerna på disken och ta betalt, men den här gången var det annorlunda. Kocken öppnade locket och visade stolt vad han åstadkommit. Där bredvid min vanliga Calzone låg den. Så perfekt. Så fulländad. Baby-Calzone var född! Fantastiskt, sade jag, och sedan skrattade vi alla tre. Det här är en historisk dag, sade jag, och slet fram VISA-kortet.

Väl hemma visade jag ivrigt min sambo det som i mina ögon kan vara det största som hänt sedan månlandningen. Vi garvade länge båda två. Ibland krävs det inte så mycket för att lyckan ska infinna sig, det kan räcka med en baby-Calzone.

Dano – enhörningen

Vet inte vad det kommer sig, men min sambo verkar tro att jag besitter telepatiska krafter. Kanske tror hon att jag härstammar från enhörningen – ett mytologiskt väsen som ansågs ha just denna fantastiska egenskap.

Som idag till exempel. Jag hade varit ute på en joggingtur och bestämde mig efteråt för att slinka in på ett fik och köpa med mig ett par goda mackor. Aldrig fel med lite vardagslyx. Tyvärr hade min sambo satt igång med lunch när jag kom hem, så där stod jag i hallen med två rykande färska Ciabatta i näven medan min sambo tyckte att "Men jag har ju satt igång med lunch?!". Jag borde ju ha vetat det, för jag har ju någon slags mystisk direktlänk mellan våra hjärnor som snappar upp signaler om att det är krubb på G där hemma. Not!

Jag är ingen enhörning. Jag har inget horn i pannan. Inte ens en liten knöl. Okej, i mångt och mycket kan jag ana vad hon vill eller inte vill, vi har ju ändå varit ihop ganska länge, men tankeläsare det är jag icke.

Jag har påpekat detta vid ett flertal tillfällen, men det verkar liksom inte gå in. Jag är och förblir en enhörning i min sambos förtrollade värld.