Tommy Nilsson byter namn (och image) till Black?!

Oavsett vad, snacka om desperat artist. Pressmeddelandet kunde lika gärna sagt "I morgon klockan 12:00 står Tommy på Sergelstorg och visar kuken. Och förresten, han släpper en ny skiva också." Samma effekt och creddigare än hjärnsläppet Black. Black, va fan? Det är som om Dimmu Borgir skulle sadlat om börjat göra Soul funk. Aldrig att detta slutar väl. Är det bara ett jippo så är det ett jävligt dåligt sådant.Till Tommy Nilsson: Ta de eventuella pengar du tjänat och flytta ut till en stuga på landet. Där kan du sitta och gosa med dina gamla hits och vältra dig i nostalgi tills du ramlar av pinnen.

Dano making metal!

Har börjat göra lite musik igen. Det får bli mer av den varan, snacka om att timmarna rinner iväg när man sitter och pillar. Roligt är bara förnamnet! Var tvungen att fixa en liten bild också för att komma i rätt stämning. Håll till godo!

Året som gick

Mycket har hänt detta fantastiska år. För alla er som legat i koma de senaste 365 dagarna kommer här en summering av 2012.

*Trumvirvel*

1: Tihi.
2: Peter Jihde får diabetes.
3: Filip och Fredrik lyckas göra ännu ett TV-program.
4: Nya Apple-produkter lanseras.
5: Blogger tvingar på oss nytt gränssnitt. Eller var det 2011?
6: Übertrista Petra Mede är med i varenda jävla TV-program.
7: Någon i "Så ska det låta" är sur på att någon i programmet får för mycket uppmärksamhet.
8: Kikki Danielsson lyckas överleva.
9: Hundägare klagar på att det skjuts fyrverkerier vid tolvslaget. Igen. Varje jävla år.
10: Alla Gbg:are bävar inför den kommande trängselskatten.

Back to coma. 

Prio vad gäller rädsla

Skolskjutningen i Newtown USA är fruktansvärd, men jänkarna borde ha bättre koll på vad de borde vara mest rädda och förtvivlade över.

Lite statistik från USA 2011:
• 430,000 människor dog av tobak.
• 52,769 människor i Kalifornien drabbades av fetmarelaterad cancer.
• 32,367 människor omkom i bilolyckor.
• 8,583 människor mördades med någon form av handeldvapen.

Are you with me?

Kräkmedel deluxe

Det vimlar av patetiska modebloggar. Ofta handlar det om yngre tjejer som vill bli nästa Sofi Fahrman, Blondinbella eller Ebba von Sydow. Inget fel med det kanske, men om jag skulle lägga kraft på att störa mig på all dynga som finns där ute så skulle mitt liv förkortas avsevärt. När det kommer till fallet Mogis måste jag dock göra ett undantag. Vid första anblick är det bara ytterligare en brud som stylar sig själv och tar bilder på sin lunch med sin smartphone, men om man börjar syna bloggen ordentligt så stöter man på texter som får mig att vilja knapra cyanidkapslar alternativt dansa tango på någons skalle. Känn på den här till exempel:

"Jag var bara tvungen att utnyttja alla de vackra löven som har strösslats över hela staden medan vi tog gårdagens bilder! Ni ska bara veta hur kalla löv är att hålla i, tappade all känsel i fingrarna men det var helt klart värt smärtan! Hur som haver, idag är det måndag, min favoritdag i veckan! Nya tag och nya möjligheter, det är ju helt upp till en själv till att göra veckan till en framgång! Det är helt otroligt att det är november om några dagar, det ska dock bli en riktigt rolig månad, åker bland annat till London med syster Jinkadoley! Det är hennes 25 års present från mig, vi ska afternoon tea:a, Christmas shoppa och dricka hot cocoa i kopiösa mängder! Kommer inte bli annat än formidable!"

Det ska väl tilläggas att den äppelkäcka texten ackompanjeras av ett gäng sköna bilder också:

Jag är mållös, men uppenbarligen finns det ett läsvärde här. En hel drös människor tycker att detta är så spännande att de slänger ur sig kommentarer i stil med "Man blev alltid glad av att gå in på din blogg, din energi liksom lös genom inläggen liksom ut ur dataskärmen". Energi? Snarare dödslängtan.

En framgångssaga

Genom att sökmotoroptimera och pinpointa målgrupper så hittar rätt människor till Eldstorm.

När en butik ska döden dö

Hat och förakt kan födas snabbare än man anar. Var idag på Myrins Textil på Övre Husargatan 16 för att inhandla lite tillbehör till en gardinskena. Min sambo ställde sig vid kassan och inväntade sin tur. Bredvid henne ställde sig någon kommunistbrud som skulle välja rött garn till någon jävla polotröja, bara där lackade man ju ur fett.

Aja, okej, men nu är det väl vår tur? Nä, först ska den efterblivna kassörskan prata i telefon med sin syrra eller nåt i över fem minuter. Hallå, prioriteringar! Sedan bestämmer hon sig för att ta hand om garntjejen som inte ens stod på tur. Va fan?!

Efter långa utläggningar om hur man ska sticka och hej och hå så vänder sig kassörskan till en ny player som dykt upp ur tomma intet. Vad hände med stackars oss? Är vi lika osynliga som ett spöket Laban? Min sambo påpekar snällt att det faktiskt var vi som stod på tur, men nej, den jävla apan till kassörska låtsas att hon inte hör oss, och detta trots att kunden som glidit in på ett bananskal påpekar att det är vår tur! Va fan (igen)?!

Vi vänder på klacken och redan innan vi gått ur butiken planeras hämndaktioner mot detta djävulsnäste. Jag pendlar mellan att plantera hundbajs bland lintygerna och att kila in lite mögliga räkor i nån knappburk. Min sambo vill helst nuka hela bygget. Hon är rasande. Jag förstår henne.

Livet går vidare.

Bloggfrossa vs Eldstorm

Det dröjde ett tag, men nu har jag sett Weekend. För er som missat vad det är för film så handlar den i korta drag om två engelska killar som blir kära i varandra, Russel och Glen, men det visar sig att deras kärlek är omöjlig på grund av att Glen bestämt sig för att flytta till USA. Inte direkt ett upplägg som får en att ramla baklänges, men hav förtröstan, Weekend har mer att komma med.

Jag hade höga förväntningar på den här rullen. Min gode vän Mikebike som chefar över bloggfrossa snackade upp den och kallade den årets film, ja kanske till och med det bästa som projicerats på vita duken de senaste åren. Så bra är den tyvärr inte, inte ens i närheten.

Bra grej med filmen nummer ett: Den känns ruskigt autentisk (vissa stunder trodde jag nästan att det var en dokumentär jag satt och tittade på) och dels beskriver den på ett väldigt okonstlat sätt kärleken mellan två män utan att kännas som en bögfilm i traditionell bemärkelse. Vad jag menar med det är att i Weekend får vi inte se någon som får smäll på käften på grund av att de är gay. Vi får inte heller se sonen "komma ut" och berätta för sin farsa att han bara gillar killar. Inga läderbögar. Inga sminkade män så långt ögat kan nå. Inga komplikationer på grund av parets läggning. Nada. Det känns väldigt befriande.

Bra grej med filmen nummer två: Skådespelarna gör ett kanonjobb och känns mycket trovärdiga.

Bra grej med filmen nummer tre: Den är sjukt snygg. Miljöer och foto är top notch. Om man diggar kort skärpedjup så börjar man dregla redan efter första minuten.

Så vad är mindre bra? Det lågmälda berättarsättet som är filmens styrka är också dess downfall, storyn griper aldrig riktigt tag i mig. Jag får inte heller någon chans att känna starkt för karaktärerna eftersom allt är så himla laid back och soft. Mysigt, javisst, men efteråt sitter jag mest och tänker på att det var skönt att se en film om homosexuella som inte försöker vara just det: en film om homosexuella.

Om vi ska prata betyg så blir det en svag fyra av fem möjliga. Filmens sköna känsla räddar den från att bli en trea, men det är ta mig tusan på håret. Jämfört med Lost in translation, ett annat kärleksdrama som är en av mina favoritfilmer, så har Weekend tyvärr inte så mycket att komma med. Jag skulle trots detta kunna rekommendera vem som helst att se den. Den har ett fint budskap i och med att den normaliserar homosexualitet och gör dessutom att jag vill flytta till England, bära gubbkeps och mysknarka dagarna i ända!