Svenskarna och spriten

Framkallar baksmällor. Och åsikter.

Jag är inte den som spottar i glaset, men inte fan sliter jag mitt hår bara för att något obskyrt dessertvin saknas i Systembolagets sortiment eller för att det inte går att köpa Koskenkorva på Seven Eleven. Jag menar inte att frågan om Systembolagets vara eller inte vara är oviktig, men jag skiter i vilket. Faktiskt. Så länge jag kan köpa en vinare och ett antal bira inför helgen, eller en flarra whiskey för den delen, så är jag nöjd.

Om man vill att svenskarna ska gå igång på allvar så ska man snacka alkoholpolitik. Det räcker att det viskas om minsta lilla förändring av vårt kära Systembolag så blir det ett sjuhelvetes liv i skällan. Det är samma som med Zlatan, det finns två läger, det ena älskar att hata och det andra älskar att älska.

Dags för svennebarometern.

En artikel på aftonbladet.se som handlar om Carl B Hamiltons förslag att Systembolaget ska börja med hemleverans har fått hela 466 kommentarer. Här snackar vi hett ämne. Kanske en orättvis jämförelse, men en artikel på samma sida med rubriken "Förhandlingar om skuldtak tynger USA-börser" har kammat noll. Det krävs inte direkt en Sifo-undersökning för att räkna ut vilken av artiklarna som får svenskarna att kasta sig över tangentbordet ...

Jag har alltid trott att finnarna var supafolket nummer ett, men ska man tro på artikelns dragningskraft så kanske svenskarna ligger ett par shots före.

Kuktävling

USA i ekonomisk kris, statsskuld upp över öronen som bara blir större och större, panik och överläggningar där självaste presidenten lämnar förhandlingarna för att stressnivån och meningsskiljaktigheterna är för stora. Vad göra? Jag är varken politiker eller ekonom, men med vanligt jävla sunt förnuft kan man komma långt.

Porsche släng dig i väggen.

Northrop Grumman B-2 Spirit. Säger det er något? Det är ett av USA:s allra finaste anfallsvapen. Ett stycke B2 kostar i runda slängar 2 miljarder dollar (utvecklings- och driftskostnader inräknat). Jag rundar av det till 13 miljarder svenska kronor bara för att vara schysst. Inte kattskit, eller hur? Ingen vet hur många som byggts. Troligtvis finns det 21 stycken i drift, men det kan vara fler. Det finns rykten som pekar på att så många som 130 stycken existerade under Reagan-perioden. Om så är fallet börjar vi komma upp i jävligt saftiga siffor. Jag ska hjälpa er på traven – 1.690.000.000.000 svenska riksdaler blir det för att vara exakt.

B2:an är ett fantastiskt flygplan, men kostnadsmässigt står den bara för en liten del av USA:s krigsmakt. Sett ur det perspektivet så blir den nästan en parentes. Eller kattskit. Eller kolla vilken stor kuk vi har, vi kan bygga en sån här alien-look-alike-vi-kan-bomba-dig-till-stenåldern. Det finns många sätt att se det på ...

Jag fattar verkligen inte varför USA i dessa tider inte försöker dra ner på försvarskostnaderna (eller anfallskostnader kanske man borde kalla det). Tittar man på B2-exemplet så finns det ju enorma pengar att tjäna och då ska man som sagt komma ihåg att det är en liten del av totalen.

USA kan behålla sin stora penis även om dom drar ner på sina militära utgifter. Dom har fortfarande kärnvapenmissiler, både kort- och långdistansrobotar, och dom skulle till och med kunna halvera sin flotta och ändå lalla runt med över fem stycken hangarfartyg i jakten på olja. Vad mer kan man begära?

Det finns bara ett sätt att se det på, USA vill vinna kuktävlingen oavsett konsekvenserna.

Älskade topplistor

En grej som jag alltid velat göra är min egen personliga filmtopplista. Tyvärr misslyckas jag alltid. Känslan för vad som är bäst kan variera från dag till dag och bara att försöka spika en topp-10-lista är verkligen skit svårt. Det klart att jag har mina favoriter, men att rangordna dom är som att säga att mamma är bättre än pappa, det går liksom inte.

Krigsfilm alltid höjt min puls lite extra, så i brist på annat slängde jag ihop en lista, utan rangordning, med alla jag sett genom åren. Jag tror jag fick med dom flesta, men jag kan ha missat några stycken. Observera att äkta krigsfilm för mig innebär att handlingen utspelas under första världskriget och framåt. Det gör att en film som Braveheart inte hamnar under luppen där här gången (för att ta ett exempel).

De Niro i högform

Om någon riktat en pistol mot mitt huvud och tvingat mig att välja en favorit så hade jag nog sagt Deer Hunter (eller Das Boot, fan, dom hade nog fått skjuta mig). Ska jag vara ärlig så vette tusan om Deer Hunter är en tvättäkta krigsfilm, men eftersom den alltid listas som en sådan får den vara med. Oavsett vilken kategori den hamnar i så är den asgrym. Jag vet att många tycker att den långa inledningen är lite väl utdragen, men i och med den så får man väldigt bra känsla för karaktärerna och den ruttna lilla hålan i Pennsylvania där det hela utspelar sig.

Det som för mig gör filmen odödlig, förutom Robert De Niro och Christopher Walkens skådespel, är scenen i fånglägret där Michael och Nick spelar rysk roulette med sina vietnamesiska fångvaktare. En enormt stark scen som gör att man utan att tveka hade lagt en fet bombmatta över hela Vietnam om man bara kunde.

Så vilken av de krigsfilmer jag sett är egentligen bäst? Vem vet, jag kanske till och med har missat någon som toppar Deer Hunter? Ingen hade blivit gladare än mig i så fall.

Tyck till!

P.S. Tyvärr har jag inte sett Der untergang (jag vet, jag ska se den så snart som möjligt). Den ska tydligen vara väldigt bra, men jag har svårt att tro att den skulle knäcka min favorit. D.S.

Plötsligt händer det ingenting

Nu har jag torskat igen. Varför, varför, köper jag Trisslotter? Chansen att det ska bli jackpot är ju ungefär lika stor som att bli träffad av blixten när man simmar i inomhusbassäng. Jag är absolut ingen storkonsument, men jag blir ändå förbannad av mitt neanderthalbeteende.

Känslan efter en nitlott är alltid den samma – hur kunde jag vara så dum i huvudet att jag köpte ännu en? Tjugofem spänn är inte mycket pengar, men jag hade ärligt talat fått ut mer av att torka mig i röven med en tjuga efter toabesöket. Då hade jag åtminstone haft något kul att berätta om och dessutom fem spänn över att sätta sprätt på.

Ibland råkar jag se på TV4:s Nyhetsmorgon när det är dags för någon tjomme att vinna "The big one". Jag hade aldrig pallat att sitta där blottad med hela svenska folket som åskådare. Inte en chans. Och varför ser alla så jävla nöjda ut när dom skrapat fram lägsta beloppet? Jag har aldrig sett någon sura till och verkligen visa sin besvikelse över vilket jävla oflyt dom hade. Själv hade jag tagit det där överdimensionerade plektrumet till skrapa och dängt det i bordet samtidigt som jag skrek "Jävla skitlott!". Åtminstone önskar jag att jag hade varit så tuff.

Det här inlägget får tjäna som en påminnelse till mig själv nästa gång speldjävulen knackar på dörren.

Överrumplad av undersköterska

Egentligen har jag lovat mig själv att inte skriva om det som jag och min familj genomgår, men i det här fallet gör jag ett undantag. Jag bara måste.

Utan att bli för långrandig så kan jag berätta att vi har varit på sjukhus i några veckor, först på intensiven och sedan förflyttade till familjerum när läget stabiliserade sig något. På familjerummen sköter man sig själv, har en säng för övernattning och så vidare, men det finns hela tiden sjukvårdspersonal och läkare tillhands som hjälper till med dom rent medicinska grejorna.

Vad gäller personalen på sjukhuset så har jag egentligen bara lovord. Alla är otroligt snälla och duktiga, dessutom är jobbet dom gör så otroligt värdefullt. Man får en annan syn på saker och ting efter att ha spenderat mycket tid bland sådana människor.

Varje dag utses en sjuksköterska och en undersköterska som ska ta hand om varje patient. Ibland får man samma par som dagen innan, ibland inte. Den här kvällen fick vi en undersköterska vi aldrig tidigare träffat.

Både jag och min sambo satt och halvsov när hon dundrade in.

Betto.

Manhaftigare kvinna har jag nog aldrig träffat i hela mitt liv. Hon tuggade tuggummi så att det smackade och stod härliga till. En kraftig doft av parfym sköljde över oss och spred sig snabbt i rummet (vilket på sjukhus betyder att personen i fråga är kedjerökare och försöker dölja det genom att använda alldeles för mycket). Hon hade ljust hår, men sidorna var nästan helt slätrakade och i nacken hängde en sådan där tofs som var poppis på 80-talet. Det kombinerat med hennes stabbiga kroppshydda förde tankarna till wrestling och Hulk Hogan.

Jag satt som förstummad och tänkte att nu tänker min sambo samma sak – vi är på väg att få uppleva något unikt.

Hon slaskade på sig lite handsprit, gick fram till mig och sträckte resolut fram sin karda. "Betto, barnskötare". Betto? Va fan? Jag fattade ingenting. Kan man heta så? Och vad menade hon med barnskötare, det lät som något som fanns i krigstidens Tyskland? Sen tog hon min hand och jag tror ta mig fan att jag hörde ett ben krasa till i min näve när hon tryckte den. Det handslaget hade inte Hulk Hogan skämts för, det kan jag lova.

Egentligen hände det inte så mycket mer än så, men nu hade vi i alla fall något att snacka om resten av kvällen.

Recension av semifinalen i damfotboll Milda-style

Japan var bättre än Sverige. Det kan jag intyga, om jag kunde.

Världen är lite vackrare genom nya MacBook Pro

Vilken tur att jag har en så snäll mamma. Om hon inte hade chippat in lite extra deg så hade jag i dagsläget inte haft möjlighet att köpa ny datamaskin. 

Vatten, mat, sex och dator – fyra grejor man bara måste ha. Tragiskt egentligen att datorn ska behöva ta en plats där, men när den väl pajar fattar man hur sjukt beroende man är. Jag hade gärna sett att mitt gitarrspelande kom före datoranvändandet, men så är alltså inte fallet. Nörden i mig är större än rockern. Fan också.

Hur som helst, nu står den framför mig i all sin prakt och den högblanka skärmen ger hela www en välbehövlig facelift. Eldstorm har aldrig sett bättre ut. I starkt solsken är den kanske ingen höjdare, men jag brukar inte sitta och steka samtidigt som jag datar, så det spelar mindre roll.

Bortskämd? Kanske det, men jag är väldigt nöjd just nu.

Rattfylla

Ända sedan gymnasiet har jag mått extra dåligt när jag läser om någon som blivit ihjälkörd av ett fyllo. Anledningen är att en av mina dåvarande klasskamrater blev nermejad av en alkis som trodde att trottoaren var ett körfält. Hon blev allvarligt hjärnskadad och kom aldrig tillbaka till skolan.

Ett par månader efter olyckan besökte ett av hennes syskon klassen och det var väldigt gripande att höra henne berätta om händelsen. Självklart var hon extremt bitter och ledsen. Det som gjorde det hela ännu värre var att den skyldige var återfallsförbrytare, han hade kört rattfull över tio gånger innan det oundvikliga inträffade.

Det är väldigt frestande att dra till med att straffet för fyllekörning borde vara på medeltidsnivå, typ halshuggning eller liknande, men det är ingen vits med det för då blir man bara avfärdad som idiot.

Eftersom körförbud och andra lama åtgärder uppenbarligen inte hjälper ett smack för att stoppa dem som torskar gång på gång så borde alkolås vara standard på alla nytillverkade bilar. Lagen borde införts för längesedan. Visst kan man be polaren blåsa, men då är det helt plötsligt två personer som är ansvariga.

Att standardisera alkolås innebär så klart problem och extrakostnader för många biltillverkare, men om inte politikerna tar i med hårdhandskarna så är det som om dom skiter i att människor blir ihjälkörda. Ett sådant land vill jag inte bo i.

Milda himmel. Igen.

Alla vet att Milda gjorde bort sig rejält när reklamfilmen med Kocken Kari rullade igång – ni vet han som inte kan intyga hur gott det är. Vad fan menade dom egentligen och varför hade mästerkocken helt plötsligt fått tunghäfta?

Efter att ha sett eländet ett par gånger förstod jag varför. Kocken Kari hade käften full av mat och följaktligen svårt att berätta om vilket höjdarkäk han fixat ihop. Så jävla dålig idé och det hela resulterade i en punch line som ta mig fan är något av det sämsta jag hört.

Nej tack.

Jag minns att jag tänkte att Milda efter detta gigantiska klavertramp borde ha bjudit lite på sig själva. Kanske producerat en ny film där kocken Kari utsattes för fallucka à la James Bond eller blev överkörd av tåget när han var på väg till kock-VM. Det kändes helt enkelt som att det fanns utrymme för att göra något som kunde ge varumärket lite cred. Döm om min förvåning när jag slog på TVn och fick se att Milda tryckt ur sig ytterligare en bajskorv.

Det var samma ruttna upplägg även denna gång – en stum kocken Kari i full färd med att trycka i sig hela middagen på egen hand och det där skeva leendet på läpparna. Självklart trodde jag att alla som arbetat med första filmen förpassats till straffarbete i Sibirien, men dom hade alltså fått förnyat förtroende. Ofattbart.

Det finns så klart viktigare saker att hänga upp sig på, men det ska jävligt mycket till innan jag köper Milda igen.

Nu får det för fan vara nog

Det absolut billigaste sättet för en nättidning att få många träffar och kommentarer på en artikel måste vara att skriva om fallskärmsavtal och överbetalda chefer. Ur journalistisk synvinkel är det ungefär lika ädelt som att vara hora och ta den i tvåan.

Om man är missnöjd med sin arbetsplats så finns det ett väldigt enkel lösning på problemet – byt jobb.

Genomsnittspersonen som hänger upp sig på att chefen har för hög lön ser nog ut ungefär så här:

• Har arbetat på samma arbetsplats i minst 20 år.
• Tänker jobba kvar tills det är dags för pension och guldklocka.
• Förlitar sig helt och hållet på att facket ska lösa alla problem.
• Börjar genast gnälla om priset på automatkaffet i fikarummet höjs med 50 öre.
• Surade i ett halvår när rökning på arbetsplatsen förbjöds.
• Tycker att den intressantaste delen i dags- och kvällstidningar är TV-bilagan.

Fortfarande osäker på om du är en av dessa människor? Här kommer ytterligare en ledtråd: För tionde året i rad står du framför fabrikens portar och på ditt plakat står det samma text som det alltid har gjort – "Stoppa fallskärmsavtalen!".

Vissa människor har ingen som helst möjlighet att byta jobb på grund av olyckliga omständigheter. Till alla andra är mitt budskap följande:

Håll käften.

Slemdrypande filmnostalgi

Anledningen till att jag tittar i backspegeln så ofta är för att filmupplevelserna var så mycket starkare förr. Inte så konstigt egentligen, ju mer film man ser desto svårare är det att bli imponerad. Ibland önskar jag att det fanns en mental reset-knapp. Ett tryck på den och vips så tror man att Blade Runner är Gilettes nya rakhyvel i stället för Ridley Scotts episka mästerverk. Till skillnad från många andra har jag inga som helst problem med att se om en film, men tänk att kunna nollställa sig själv och återuppleva alla guldkorn.

Numera är det svårare att bli överraskad än på den gamla goda tiden. Idag Googlar man fram en trailer på Youtube snabbare än Lucky Luke drar sin revolver. Pang! så vet man rullens handling och hur det kommer att sluta. Långa trailers borde förbjudas, teasers och djungeltrumma räcker för att veta om en film är något att ha eller inte.

Till saken.

Den här gången är det dags att vrida tillbaka klockan till 1987. Som femtonåring bodde jag hemma hos föräldrarna i Torslanda. Pojkrummet pryddes av affischer med Lamborghini Countach och jaktflygplan från andra världskriget. I hemliga lådan låg en butterfly och kaststjärnor som tillverkats i största hemlighet under slöjdlektionerna. Skitfräckt.

I min familj var vi sena när det gällde video, så för att få en äkta filmupplevelse var det bio i stan som gällde. Jag minns inte exakt hur det gick till, men jag har för mig att mina polare köpt biljetter och att jag valde att haka på ovetandes om vilken film vi skulle se. Det beslutet skulle jag inte komma att ångra.

Dags att sparka arsle.

Filmen i fråga hette Aliens – Återkomsten (uppföljaren till Alien – Den åttonde passageraren). Första filmen hade jag inte sett och jag visste inte mer om tvåan än att den handlade om något slags monster i rymden. I vanlig ordning var det niobion som gällde och utan större förväntningar bänkade vi oss i fåtöljerna på Palladium. Det som sedan utspelades har etsat sig fast på min näthinna för evigt.

Det kanske låter fånigt, men Aliens golvade mig fullständigt. Adrenalinet flödade och jag kramade armstöden tills det började göra ont. Jag skojar inte, det var ömsom nagelbitare och ömsom fullgas i 137 minuter. Denna mästerliga cocktail bestående av science fiction, skräck och action fick allt annat att blekna. Och Sigourney Weaver var ju bara så cool när hon gick bärsärk och mejade ner varenda alien inom synhåll. Vi stapplade ut från biografen och babblade oavbrutet om filmen hela vägen hem. Vilken jävla rulle!

Puristerna sitter säkert och hånler åt detta. Enligt dom är första filmen ett ädelt konstverk jämfört med den actionpackade tvåan (det måste dom tycka annars får dom inte guldstjärna i cred-boken). Jag tycker både ettan och tvåan är fantastiskt bra, men om jag måste välja så är Aliens vassaste kniven i lådan.

Slayer gör PR-kupp?

Hanneman in action.

Ingen kan väl ha undgått att The big four lirade på Ullevi igår? Själv har jag redan sett alla banden live, så det var aldrig aktuellt att köpa biljett.

När Slayer-basisten Tom Arraya intervjuades berättade han att deras ena gitarrist Jeff Hanneman angripits av en köttätande bakterie. Tydligen hade bakterien käkat upp halva hans arm. Inget turnerande för stackars Jeff med andra ord.  

Såklart en väldigt tråkig händelse, men samtidigt kan jag inte låta bli att dra lite på smilbanden. Ganska passande att det är just en köttätande bakterie som får en av hårdrocksvärldens elakaste frontfigurer på fall. Jag menar hur coolt hade det varit om han blivit tvungen att avbryta turnén på grund av överkänslighet mot pollen eller för att han käkat ehec-smittade tyskgroddar? Det är nästan så man tror att det är ett PR-trick, så bra är det.

Oavsett vad, bli frisk nu herr Hanneman. Jag vill höra de ljuva tonerna från Raining blood strömma från din Marshall-stack fler gånger innan jag dör.

Bögar, negrer och Alexander Bard

Blivande statsminister?

Värsta tabuöverträdelsen utspelades i Gomorron Sverige häromdagen. Jag höll nästan på att sätta morgonkaffet i halsen.

Tydligen har elitistfjollan Alexander Bard gått och blivit politiker i Liberaldemokraterna. Det hade jag helt missat. Med arslet parkerat i Gomorron-fåtöljen raljerade han om sitt fantastiska parti och hur bra polare han är med Bert Karlsson. Var det någon som hörde varningsklockorna ringa?

Det som fick mina känsliga öron att spetsas lite extra var när han vräkte ur sig ordet neger och bög. Inte bara en gång, utan en himla massa gånger. Om det varit Arne Hegerfors rumpa i den där stolen så hade svenska folket plockat fram motorsågen och gjort honom till kaffeved fortare än kvickt. Nu är ju Bard homosexuell, vilket på sätt och vis ger honom rätten att använda ordet bög hur många gånger han vill.

Ordet neger är en annan femma. Vän av ordning vet ju att man numera inte ens får säga negerboll. Chokladboll ska det vara. Ajabaja om du säger fel, då är det dumstrut och hörnplacering som gäller. Svenska folket behöver hjälp på traven för att fatta sitt eget bästa.

Nu kanske ni tror att jag hatar lille Bard för hans utspel, men faktum är att det är precis tvärtom. Ska jag vara ärlig så växte han ett par centimeter. Poängen var att han tyckte att det var helt okej att använda de två orden förutsatt att man har goda intentioner. Typ.

Enligt Bard är det inte så himla farligt att säga neger. Vad som däremot är farligt är smygrasisterna – folkpartister som bor i finvilla och aldrig yppar något främlingsfientligt men i hemlighet ser ner på folk med annan hudfärg än sig själva. Jag håller med honom på den punkten.

Sverigedemokraterna försvinner inte bara för att chokladboll ersätter negerboll i Svenska Akademiens ordlista, det är bara hårklyverier som leder till tvärtemot-reaktioner och en infekterad debatt. Jävla fjanterier för att tala klarspråk.

Apropå det, vem fan var det som bestämde att det helt plötsligt skulle heta snippa?