Prio vad gäller rädsla

Skolskjutningen i Newtown USA är fruktansvärd, men jänkarna borde ha bättre koll på vad de borde vara mest rädda och förtvivlade över.

Lite statistik från USA 2011:
• 430,000 människor dog av tobak.
• 52,769 människor i Kalifornien drabbades av fetmarelaterad cancer.
• 32,367 människor omkom i bilolyckor.
• 8,583 människor mördades med någon form av handeldvapen.

Are you with me?

Kräkmedel deluxe

Det vimlar av patetiska modebloggar. Ofta handlar det om yngre tjejer som vill bli nästa Sofi Fahrman, Blondinbella eller Ebba von Sydow. Inget fel med det kanske, men om jag skulle lägga kraft på att störa mig på all dynga som finns där ute så skulle mitt liv förkortas avsevärt. När det kommer till fallet Mogis måste jag dock göra ett undantag. Vid första anblick är det bara ytterligare en brud som stylar sig själv och tar bilder på sin lunch med sin smartphone, men om man börjar syna bloggen ordentligt så stöter man på texter som får mig att vilja knapra cyanidkapslar alternativt dansa tango på någons skalle. Känn på den här till exempel:

"Jag var bara tvungen att utnyttja alla de vackra löven som har strösslats över hela staden medan vi tog gårdagens bilder! Ni ska bara veta hur kalla löv är att hålla i, tappade all känsel i fingrarna men det var helt klart värt smärtan! Hur som haver, idag är det måndag, min favoritdag i veckan! Nya tag och nya möjligheter, det är ju helt upp till en själv till att göra veckan till en framgång! Det är helt otroligt att det är november om några dagar, det ska dock bli en riktigt rolig månad, åker bland annat till London med syster Jinkadoley! Det är hennes 25 års present från mig, vi ska afternoon tea:a, Christmas shoppa och dricka hot cocoa i kopiösa mängder! Kommer inte bli annat än formidable!"

Det ska väl tilläggas att den äppelkäcka texten ackompanjeras av ett gäng sköna bilder också:

Jag är mållös, men uppenbarligen finns det ett läsvärde här. En hel drös människor tycker att detta är så spännande att de slänger ur sig kommentarer i stil med "Man blev alltid glad av att gå in på din blogg, din energi liksom lös genom inläggen liksom ut ur dataskärmen". Energi? Snarare dödslängtan.

En framgångssaga

Genom att sökmotoroptimera och pinpointa målgrupper så hittar rätt människor till Eldstorm.

När en butik ska döden dö

Hat och förakt kan födas snabbare än man anar. Var idag på Myrins Textil på Övre Husargatan 16 för att inhandla lite tillbehör till en gardinskena. Min sambo ställde sig vid kassan och inväntade sin tur. Bredvid henne ställde sig någon kommunistbrud som skulle välja rött garn till någon jävla polotröja, bara där lackade man ju ur fett.

Aja, okej, men nu är det väl vår tur? Nä, först ska den efterblivna kassörskan prata i telefon med sin syrra eller nåt i över fem minuter. Hallå, prioriteringar! Sedan bestämmer hon sig för att ta hand om garntjejen som inte ens stod på tur. Va fan?!

Efter långa utläggningar om hur man ska sticka och hej och hå så vänder sig kassörskan till en ny player som dykt upp ur tomma intet. Vad hände med stackars oss? Är vi lika osynliga som ett spöket Laban? Min sambo påpekar snällt att det faktiskt var vi som stod på tur, men nej, den jävla apan till kassörska låtsas att hon inte hör oss, och detta trots att kunden som glidit in på ett bananskal påpekar att det är vår tur! Va fan (igen)?!

Vi vänder på klacken och redan innan vi gått ur butiken planeras hämndaktioner mot detta djävulsnäste. Jag pendlar mellan att plantera hundbajs bland lintygerna och att kila in lite mögliga räkor i nån knappburk. Min sambo vill helst nuka hela bygget. Hon är rasande. Jag förstår henne.

Livet går vidare.

Bloggfrossa vs Eldstorm

Det dröjde ett tag, men nu har jag sett Weekend. För er som missat vad det är för film så handlar den i korta drag om två engelska killar som blir kära i varandra, Russel och Glen, men det visar sig att deras kärlek är omöjlig på grund av att Glen bestämt sig för att flytta till USA. Inte direkt ett upplägg som får en att ramla baklänges, men hav förtröstan, Weekend har mer att komma med.

Jag hade höga förväntningar på den här rullen. Min gode vän Mikebike som chefar över bloggfrossa snackade upp den och kallade den årets film, ja kanske till och med det bästa som projicerats på vita duken de senaste åren. Så bra är den tyvärr inte, inte ens i närheten.

Bra grej med filmen nummer ett: Den känns ruskigt autentisk (vissa stunder trodde jag nästan att det var en dokumentär jag satt och tittade på) och dels beskriver den på ett väldigt okonstlat sätt kärleken mellan två män utan att kännas som en bögfilm i traditionell bemärkelse. Vad jag menar med det är att i Weekend får vi inte se någon som får smäll på käften på grund av att de är gay. Vi får inte heller se sonen "komma ut" och berätta för sin farsa att han bara gillar killar. Inga läderbögar. Inga sminkade män så långt ögat kan nå. Inga komplikationer på grund av parets läggning. Nada. Det känns väldigt befriande.

Bra grej med filmen nummer två: Skådespelarna gör ett kanonjobb och känns mycket trovärdiga.

Bra grej med filmen nummer tre: Den är sjukt snygg. Miljöer och foto är top notch. Om man diggar kort skärpedjup så börjar man dregla redan efter första minuten.

Så vad är mindre bra? Det lågmälda berättarsättet som är filmens styrka är också dess downfall, storyn griper aldrig riktigt tag i mig. Jag får inte heller någon chans att känna starkt för karaktärerna eftersom allt är så himla laid back och soft. Mysigt, javisst, men efteråt sitter jag mest och tänker på att det var skönt att se en film om homosexuella som inte försöker vara just det: en film om homosexuella.

Om vi ska prata betyg så blir det en svag fyra av fem möjliga. Filmens sköna känsla räddar den från att bli en trea, men det är ta mig tusan på håret. Jämfört med Lost in translation, ett annat kärleksdrama som är en av mina favoritfilmer, så har Weekend tyvärr inte så mycket att komma med. Jag skulle trots detta kunna rekommendera vem som helst att se den. Den har ett fint budskap i och med att den normaliserar homosexualitet och gör dessutom att jag vill flytta till England, bära gubbkeps och mysknarka dagarna i ända!

En god film förlänger livet

Såg precis en riktigt trevlig rulle: En oväntad vänskap (Intouchables). Rolig, varm och tänkvärd. Ett kungligt franskt drama som inte kommer göra någon besviken. Se den.

I morgon får det bli någon köttig krigsfilm för att balansera upp det hela. 

Tjipp!

Dano skådar i kristallkulan

Martin Schibbye och Johan persson samlar tankarna och:

1: Skaffar sig vettiga frisyrer.

2: Tar fett betalt för att ställa upp i diverse program.

3: Ger ut en bok.

4: Gör en film.

5: Lutar sig tillbaka och sippar på lite rödtjut samtidigt som de tänker att "det här var ju inte så jävla dumt trots allt".

Dags att ignorera Breivik

Senast igår sa jag till min sambo att Breivik fått alldeles för mycket uppmärksamhet i media. Inte en dag har gått sedan vansinnesdådet på Utöja utan att det stått något om denna sinnessjuka människa i tidningarna. Han fick alltså exakt all den uppmärksamhet han ville ha och tyvärr verkar hans vidriga profetia gå i uppfyllelse även vad gäller den biten. Det börjar likna filmen Seven, men den här gången är det på riktigt.

Idag läser jag i Aftonbladet att Breivik kanske kommer att förlora rätten till att ha dator i sin cell. Vad kommer vi få läsa om imorgon? Att han har obegränsad tillgång till dasspapper? Att han får ha på sin TV alldeles för länge på kvällen?

Kvällstidningarna vet att folk vill läsa om precis allt som rör Breivik, click rate registreras såklart på alla deras artiklar, så finns det bara tillräckligt många som ivrigt klickar på eländet så kommer det aldrig sluta skrivas om den norske psykopaten. Att kvalitén på journalistiken är piss spelar mindre roll, historier om terrorism och massmördare ger klirr i kassan.

Nu är det dags för oss alla att visa lite kurage. Dags att låsa fängelsedörren ytterligare en gång genom att sluta läsa om all oväsentlig dynga och låta Breivik ruttna bort även mentalt. Han ska inte ha mer uppmärksamhet nu, han förtjänar inte ens en tusendel av den han redan fått. Vi ska självklart respektera alla offer och deras anhöriga genom att uppmärksamma dådet en gång om året, hålla en minnescermoni och så vidare, men nu när dommen fallit finns det inget mer att tillägga.

Min önskeartikel har följande rubrik – "Sista nyhetsrapporteringen från Norge – nu spänns Breivik fast på en brits och där kommer han ligga tills han dör av ålder. Slut på meddelandet."

Toppensnoppen

Det här klippet kittlar verkligen varenda liten nerv i hela min Sci-Fi-suktande kropp. Nu vill jag se en ny Prometheus med fokus enbart på The David 8. Michael Fassbender borde ta mig fan ha en Oscar för insatsen i den här viraltrailern. Visst luktar det lite HAL 9000 från 2001: A Space Odyssey, men det skiter jag i, får man till det så här bra är det förlåtligt att hämta inspiration från en superklassiker.

Se och njut. Och tack för tipset broder!

Den gamle mannen och hunden

En underbar högsommardag i början av juli råkade jag få syn på en gammal man och hans lilla hund. Tillsammans vandrade de obekymrat gatan fram, till synes helt utan stress eller oro över alla måsten som livet innefattar. Efter alla år de spenderat tillsammans hade de lärt sig varandras tempo, de var lika sävliga båda två. Mannen hade silvergrått bakåtkammat hår och var klädd i en ledig ljusblå skjorta. Grå byxor med pressveck och ett par välskötta skor i ljusbrunt skinn avslutade hans välvårdade yttre. Hunden var en svart liten sak med tovig päls och korta ben. Trots sina lite trötta uppsyn såg den ut att vara vid god vigör. Hur som helst, det vilade verkligen ett behagligt lugn över mannen och hans livskamrat.

Som så ofta när mitt öga fångar något intressant så skenade min fantasi iväg även denna gång. Var mannen gift? Var hans fru död? Var han rik, eller var han helt enkelt bara en sådan där person som tog hand om sig själv och sitt yttre på ett sådant sätt att han framstod som välbärgad? Hade han barn? Barnbarn? Hade han seglat över de sju haven och kämpat mot nazisterna? Vem vet, det är ju det som är det roliga med att spekulera.

Jag gick en sisådär tio meter bakom honom när hans hund försvann in i en busskur för att uträtta sina ärenden. Jag fick spontant lust att ropa något i stil med "Hallå där, skita inte ner på allmän plats", men jag var på lite för gott humör och dessutom var de två ett sådant bedårande par.

Egentligen hade jag bara tänkt att gå raka vägen hem. Anledningen till att jag var ute över huvud taget var att nikotinet hade kallat – cigaretterna var slut och jag hade varit tvungen att lämna hemmets trygga vrå i jakten på nya giftpinnar. Inte för att jag brydde mig speciellt mycket om det, dagar som denna var det en ren njutning att få komma ut och ta en promenad i det underbara vädret.

Jag skulle precis passera honom när någonting fick mig att stanna upp. Vad var det? En lukt av någonting. Ett rakvatten, lite för sött och lite för sliskigt. Faktiskt så motbjudande att det nästan framkallade en kväljning. Jag tog tag om mannens panna med vänsterhanden och med höger hand tryckte jag resolut upp griskniven bakom hans högeröra. Jag slutade inte rörelsen förrän parerskyddet stötte mot undersidan av skallbenet och därmed var hela det sylvassa bladet djupt begravt i hans hjärna.

Hela händelseförloppet varade bara i ett par sekunder. Musklerna i den gamle mannens kropp stelnade till och spändes likt en fiolsträng. Hans ögon spärrades upp och munnen gapade av förvåning, men det kom inget ljud. Så säckade han plötsligt ihop, men jag parerade snabbt så att den livlösa kroppen inte skulle falla till marken. Det hela var faktiskt ganska odramatiskt, inte ens hans hund lade märke till att något hade hänt.

Kopplet satt fortfarande fast i mannens hand när jag släpade in honom i busskuren och lade honom tillrätta på marken. Det såg nästan ut som att han låg och sov. Jag tog tag i skaftet på griskniven och med höger fot pressade jag ner hans huvud mot marken för att ta spjärn. Jag hade inte behövt vara så brysk, kniven gled enkelt ut och det mörkröda blodet forsade ut ur bakhuvudet.

Hunden sniffade runt och verkade undra varför den var tillbaka i busskuren igen, eller kanske undrade den varför husse plötsligt tagit sig en middagslur? Jag tog kopplet i min hand och gjorde ett par uppmanande ryck, snällt lydde jycken och tillsammans lämnade vi kroppen och den växande blodpölen bakom oss. 

Lukten av engångsgrillar fyllde mina näsborrar. En svag bris fick trädtopparna att smeka varandra och solen fortsatte att bränna den redan stekheta asfalten. En sådan underbar dag detta var.

Per tänker med kuken

Finkorv vs. fulkorv

Appropå en nyligen uttryckt ilska över ett kommande Ekologiskt kafé så måste jag passa på att bygga vidare.

Nyligen såg jag om ett program med David Attenborough som handlade om att överbefolkningen är det största hotet mot mänskligheten. Just nu använder människan så mycket resurser att det skulle behövas cirka ett och ett halvt jordklot för att tillgodose våra behov. Överkonsumtion är bara förnamnet. Världen och den civilisation vi lever i är alltså på väg att gå åt helvete. Alla vet det, men väldigt lite görs för att ändra på saken. Vi vill ha våra bilar, iPads, iPhones, TV-apparater och en fet söndagsstek på bordet. Fan heller att vi ruckar på det. Nästa generation får ta smällen.

Det som gör mig så förbannad är att så många verkar tro att det skulle göra skillnad att välja det ekologiska alternativet i mataffären. Att det skulle spela roll att köpa ekologiskt framtagen korv istället för fulkorv. Om man tänker ett par millimeter längre än näsan räcker så förstår man att det är ren och skär bullshit. Innerst inne vet både du och jag att den där korven inte gör någon som helst skillnad, men vi skiter i det. Med magen full av finkorv klappar vi oss själva på axeln och somnar in med det senaste numret av Faktum under huvudkudden.

Det som gör mig ännu mer förbannad är att det kostar extra att göra det rätta. Varför i helvete är inte ekologiska produkter mer subventionerade? Ska ekologiskt vara en klassfråga? Ska en fattig flerbarnsfamilj behöva ta ett Finaxlån för att vara med och rädda världen? Ska välbärgade kunna köpa sig ett rent samvete genom att alltid välja finkorven i mataffären för att i nästa sekund knalla ner till bryggan och bränna iväg med motorbåten som suger i sig hundra liter diesel i minuten?

Regnskog kommer fortsätta skövlas och utrotningshotade arter kommer fortsätta dö oavsett vilken korv vi köper. Att tro något annat är bara strutsbeteende. Det klart att det vilar ett visst ansvar på gemene man, jag vill inte uppmana folk att börja kasta batterier och engångsgrillar i havet, men det yttersta ansvaret ligger på politikerna. Det är deras tunga och jobbiga beslut som kan göra skillnad, inte vilken jävla korv du och jag väljer i mataffären.

Fel kvinna för jobbet

Lösplugg.

Fel man för jobbet

Knallade förbi löpsedlarna alldeles nyligen. "Tolgfors i tårar" tror jag det stod. Halt avbryt! Först gnäller han för att hans ungar stänger av TVn när pappa har det jobbigt och nu detta. Känns inte direkt som att han hade löst Kuba-krisen om man säger så ...

Man kan inte ha med sig en packe Kleenex när man ska ut i terränglådan och bonka på lede fi, det håller bara inte. Man gråter inte i armén, man dödar motståndaren och sedan laddar man om och lägger an igen. En skam för Sverige är vad han är. Tror ni Rysslands försvarsminister hade sprungit hem till mamma i samma situation? Never. Han hade förmodligen gått hem och svept en flaska Kosken och sen hade det varit bra med den saken.

Tur att Saudiaffären uppdagades, för Sverige kan inte ha en försvarsminister som börjar grina så fort det blir lite uppförsbacke.

Ibland måste man hylla fienden

Juholt kämpade tappert och måste haft ett rent helvete den senaste tiden. Trots alla motgångar rakade han aldrig av sig mustaschen. Hatten av! 

Pizzalycka

Igår inträffade något stort, åtminstone i min lilla värld. Hungrig som en varg föreslog jag för min sambo att vi borde beställa pizza. Det var en så kallad fan-heller-att-jag-ställer-mig-och-lagar-middag-kväll. Okej tyckte hon, men hon var inte så hungrig. Kan du inte ta en halv föreslog jag? Visst, det gick hon med på. 

Sagt och gjort, jag lyfte luren och plingade pizzerian. Hej, jag skulle vilja beställa en Calzone (min favvepizza) och en halv Calzone, sade jag. Det tog ett tag innan dom fattade vad jag menade, men tillslut gick dom med på att genomföra min beställning. Jag var sjukligt nöjd med mig själv och den sedvanliga tiominutersväntan gick långsammare än vanligt. 

Nio minuter och femtionio sekunder senare kastade jag på mig jackan och sprang ner för att inkassera. 

Normalt sett brukar pizzakillarna bara slänga fram kartongerna på disken och ta betalt, men den här gången var det annorlunda. Kocken öppnade locket och visade stolt vad han åstadkommit. Där bredvid min vanliga Calzone låg den. Så perfekt. Så fulländad. Baby-Calzone var född! Fantastiskt, sade jag, och sedan skrattade vi alla tre. Det här är en historisk dag, sade jag, och slet fram VISA-kortet.

Väl hemma visade jag ivrigt min sambo det som i mina ögon kan vara det största som hänt sedan månlandningen. Vi garvade länge båda två. Ibland krävs det inte så mycket för att lyckan ska infinna sig, det kan räcka med en baby-Calzone.

Dano – enhörningen

Vet inte vad det kommer sig, men min sambo verkar tro att jag besitter telepatiska krafter. Kanske tror hon att jag härstammar från enhörningen – ett mytologiskt väsen som ansågs ha just denna fantastiska egenskap.

Som idag till exempel. Jag hade varit ute på en joggingtur och bestämde mig efteråt för att slinka in på ett fik och köpa med mig ett par goda mackor. Aldrig fel med lite vardagslyx. Tyvärr hade min sambo satt igång med lunch när jag kom hem, så där stod jag i hallen med två rykande färska Ciabatta i näven medan min sambo tyckte att "Men jag har ju satt igång med lunch?!". Jag borde ju ha vetat det, för jag har ju någon slags mystisk direktlänk mellan våra hjärnor som snappar upp signaler om att det är krubb på G där hemma. Not!

Jag är ingen enhörning. Jag har inget horn i pannan. Inte ens en liten knöl. Okej, i mångt och mycket kan jag ana vad hon vill eller inte vill, vi har ju ändå varit ihop ganska länge, men tankeläsare det är jag icke.

Jag har påpekat detta vid ett flertal tillfällen, men det verkar liksom inte gå in. Jag är och förblir en enhörning i min sambos förtrollade värld.