Fel man för jobbet

Knallade förbi löpsedlarna alldeles nyligen. "Tolgfors i tårar" tror jag det stod. Halt avbryt! Först gnäller han för att hans ungar stänger av TVn när pappa har det jobbigt och nu detta. Känns inte direkt som att han hade löst Kuba-krisen om man säger så ...

Man kan inte ha med sig en packe Kleenex när man ska ut i terränglådan och bonka på lede fi, det håller bara inte. Man gråter inte i armén, man dödar motståndaren och sedan laddar man om och lägger an igen. En skam för Sverige är vad han är. Tror ni Rysslands försvarsminister hade sprungit hem till mamma i samma situation? Never. Han hade förmodligen gått hem och svept en flaska Kosken och sen hade det varit bra med den saken.

Tur att Saudiaffären uppdagades, för Sverige kan inte ha en försvarsminister som börjar grina så fort det blir lite uppförsbacke.

Ibland måste man hylla fienden

Juholt kämpade tappert och måste haft ett rent helvete den senaste tiden. Trots alla motgångar rakade han aldrig av sig mustaschen. Hatten av! 

Pizzalycka

Igår inträffade något stort, åtminstone i min lilla värld. Hungrig som en varg föreslog jag för min sambo att vi borde beställa pizza. Det var en så kallad fan-heller-att-jag-ställer-mig-och-lagar-middag-kväll. Okej tyckte hon, men hon var inte så hungrig. Kan du inte ta en halv föreslog jag? Visst, det gick hon med på. 

Sagt och gjort, jag lyfte luren och plingade pizzerian. Hej, jag skulle vilja beställa en Calzone (min favvepizza) och en halv Calzone, sade jag. Det tog ett tag innan dom fattade vad jag menade, men tillslut gick dom med på att genomföra min beställning. Jag var sjukligt nöjd med mig själv och den sedvanliga tiominutersväntan gick långsammare än vanligt. 

Nio minuter och femtionio sekunder senare kastade jag på mig jackan och sprang ner för att inkassera. 

Normalt sett brukar pizzakillarna bara slänga fram kartongerna på disken och ta betalt, men den här gången var det annorlunda. Kocken öppnade locket och visade stolt vad han åstadkommit. Där bredvid min vanliga Calzone låg den. Så perfekt. Så fulländad. Baby-Calzone var född! Fantastiskt, sade jag, och sedan skrattade vi alla tre. Det här är en historisk dag, sade jag, och slet fram VISA-kortet.

Väl hemma visade jag ivrigt min sambo det som i mina ögon kan vara det största som hänt sedan månlandningen. Vi garvade länge båda två. Ibland krävs det inte så mycket för att lyckan ska infinna sig, det kan räcka med en baby-Calzone.

Dano – enhörningen

Vet inte vad det kommer sig, men min sambo verkar tro att jag besitter telepatiska krafter. Kanske tror hon att jag härstammar från enhörningen – ett mytologiskt väsen som ansågs ha just denna fantastiska egenskap.

Som idag till exempel. Jag hade varit ute på en joggingtur och bestämde mig efteråt för att slinka in på ett fik och köpa med mig ett par goda mackor. Aldrig fel med lite vardagslyx. Tyvärr hade min sambo satt igång med lunch när jag kom hem, så där stod jag i hallen med två rykande färska Ciabatta i näven medan min sambo tyckte att "Men jag har ju satt igång med lunch?!". Jag borde ju ha vetat det, för jag har ju någon slags mystisk direktlänk mellan våra hjärnor som snappar upp signaler om att det är krubb på G där hemma. Not!

Jag är ingen enhörning. Jag har inget horn i pannan. Inte ens en liten knöl. Okej, i mångt och mycket kan jag ana vad hon vill eller inte vill, vi har ju ändå varit ihop ganska länge, men tankeläsare det är jag icke.

Jag har påpekat detta vid ett flertal tillfällen, men det verkar liksom inte gå in. Jag är och förblir en enhörning i min sambos förtrollade värld.

Hårdporr. Känsliga läsare varnas.

Efter hemtransport med hjälp av min gode vän P står nu äntligen min nya älskling avklädd framför mig. Luxman L-410, en japansk stereoförstärkare från det glada 80-talet. Lite sådär lagom svulstig. Absolut inte high-end, men den andas kvalitet. Hela härligheten väger in på 13 kilo och känns rejäl. Under locket lurar en ganska stor och tung transformator, inget Elgiganten-skräp här inte, och det bådar gott för strömförsörjningen. På slutstegsdelen sitter två hyfsat feta kondensatorer på 15.000 microfarad vardera och ett antal mindre varianter som jag glömde titta närmare på innan jag satte tillbaka locket. Förutom transformatorn domineras innandömet av en stor kylfläns i aluminium och på undersidan av den sitter slutstegstrissorna. Ventilation och kylning verkar alltså vara helt okej.

Fjärrkontroll? Glöm det. Volympotten utgörs av en fet ratt i metall placerad längst till höger. Den har decibelgradering och är belyst av en liten lampa. Trevligt. På fronten huserar ett par tonkontroller vilket är obligatoriskt på nästan alla äldre förstärkare. Som tur är finns det bypass så man slipper oroa sig för skit i signalvägen. Om man är vinylnisse finns det även möjlighet att växla mellan MM- och MC-pickup. Alla rattar känns mycket gedigna, men knapparna är inte lika trevliga om man ska vara petig. Jag tror inte det beror på slitage, utan det är nog helt enkelt så den är byggd.

På baksidan finns det Pre Out om man vill koppla på externt slutsteg, men i övrigt är det begränsat med anslutningar. Det har snålats lite också för det är bara guldpläterade kontakter på phono-ingången. Under Pre Out/Main In sitter en liten switch med beskrivningen "Signal Processing on/off", vilket jag tror betyder att det går att köra förstärkaren som rent slutsteg. Högtalarkontakterna är lite klena men tar i alla fall banankontakter.

Jag hittade knappt något damm eller smuts i maskinen när jag hade isär den vilket är ganska imponerande med tanke på att den är över tjugofem år gammal. Antingen var förra ägaren en manisk pedant eller så blåste han rent den precis innan jag köpte den. Säljaren var förresten en mycket trevlig herre som inte tvekade att dema sitt huvudsystem och de som känner mig vet att jag inte är den som backar för att placera ändalykten i sweet spot.

Affären gjorde mig 1200 spänn fattigare. Av en slump hittade jag samma förstärkare på e-bay för 349 euro, en bekräftelse på att jag inte köpt grisen i säcken, åtminstone pengamässigt. Efter ytterligare research hittade jag även bilder från den tyska tidningen Stereoplay anno 1983. Där var L-410 med i ett stort grupptest och Stereoplay mätte 85 watt i 8 ohm respektive 128 watt i 4 ohm, vilket får anses som godkänt. Den placerade sig i kategorin "Spitzenklasse gruppe 1". Det låter ju rätt sweet om man säger så!

Även om den här gamle japanen ska stå och puttra i sovrummet så måste den såklart fintestas. Nu återstår alltså bara att koppla in den och sätta på sig guldöronen. Jag återkommer såklart med lyssningsintryck.

Självrannsakan

Slaters bästa ever.

Dammar av den den gamla bloggjäveln genom att djupdyka i filmtopplisteträsket, något som jag länge velat göra. Jag gjorde det lite extra svårt för mig, eller lätt beroende på hur man ser på saken, genom att dela in det hela i olika genrer. Väldigt klurigt, för ibland kan en triller klassas som ett drama och vice versa. IMDB är kung så oftast gick jag på deras rekommendation. Men, det finns undantag. IMDB klassar till exempel Luc Bessons "Nikita" som ett drama medan jag väljer att se den som den perfekta actionrullen.

Som ni kanske förstår lackade svetten så det stod härliga till när detta gjordes. Förutom den inbördes placeringen så är det skitsvårt att sålla bort filmer som man faktiskt älskar, för det måste man när det bara får finnas tio rullar i varje kategori. Det finns med andra ord mängder med "femmor" som aldrig kom med.

Värt att notera är att skräckfilmsgenren saknas. Varför då kanske ni undrar? Jag dyrkar varken Hitchcock eller Dario Argento så ni får helt enkelt ursäkta tilltaget. Nä, men helt seriöst så har jag aldrig varit något stort fan av genren och jag tycker att man kan placera många av de icke renodlade skräckfilmerna i andra kategorier. Kolla nedan så ser ni själva.

Att göra sådana här listor är lite som att stå på Sergels torg och dra ner brallorna på sig själv, men det får jag leva med. "Who dares wins!", "Geronimo!" och så vidare. Ifrågasätt mig gärna, det finns inget roligare än att diskutera film.

P.S. Alla mina gamla topplisteförsök är härmed begravda. Må dom vila i frid. D.S.

Komedi:

1: Sideways (2004)

2: Office space (1999)

3: The Big Lebowski (1998)

4: Being John Malkovich (1999)

5: As good as it gets (1997)

6: Le fabuleux destin d'Amélie Poulain (2001)

7: When Harry met Sally (1989)

8: Vuxna människor (1999)

9: High fidelity (2000)

10: Groundhog day (1993)

Drama:

1: The Shawshank redemption (1994)

2: The Godfather (1972)

3: The Godfather: part 2 (1974)

4: Taxi driver (1976)

5: Lost in translation (2003)

6: The color of money (1986)

7: Naked (1993)

8: Scarface (1983)

9: American beauty (1999)

10: Rain man (1988)

Action:

1: Nikita (1990)

2: Die hard (1988)

3: Heat (1995)

4: Payback (1999)

5: Kill Bill: Vol. 2 (2004)

6: The Bourne identity (2002)

7: Léon (1994)

8: Die hard 2, die harder (1990)

9: Ronin (1998)

10: Hard boiled (1992)

Krig:

1: Das Boot (1981)

2: The deer hunter (1978)

3: Full metal jacket (1987)

4: Saving private Ryan (1998)

5: Apocalypse Now (1979)

6: Rambo, first blood (1982)

7: Platoon (1986)

8: Kelly´s heroes (1970)

9: The eagle has landed (1976)

10: Patton (1970)

Triller:

1: True romance (1993)

2: Pulp fiction (1994)

3: Wild at heart (1990)

4: The silence of the lambs (1991)

5: No country for old men (2007)

6: Jaws (1975)

7: Reservoir dogs (1992)

8: The shining (1980)

9: Rosemary´s baby (1968)

10: The game (1997)

Science fiction:

1: Aliens (1986)

2: Star Wars – a new hope (1977)

3: Alien (1979)

4: 2001: a space odyssey (1968)

5: Star Wars – the empire strikes back (1980)

6: Blade runner (1982)

7: Terminator 2 – judgment day (1991)

8: The Matrix (1999)

9: Clockwork orange (1971)

10: Predator (1987)

Fantasy:

1: Lord of the rings – The fellowship of the ring (2001)

2: Edward Scissorhands (1990)

3: Brazil (1985)

4: The dark crystal (1982)

5: Legend (1985)

6: Raiders of the lost ark (1981)

7: Batman – The Dark Knight (2001)

8: Jurassic park (1993)

9: Willow (1988)

10: Donnie Darko (2001)

Dox: Gasland

Inte för att jag är den som slaviskt följer Dox, men om jag råkar ratta in det så brukar jag alltid fastna. Dom är ena rackare på att snappa upp bra dokumentärer.

Idag visades "Gasland" – dokumentären om USA:s hänsynslösa jakt på naturgas. Jag har aldrig blivit skjuten i magen med hagelbössa, men jag gissar att det känns ungefär så som jag känner mig nu.

Lika bra att smida medan järnet är varmt.

Naturgasutvinningen i USA har växt i ett rasande tempo under dom senaste åren och regissören Josh Fox reser land och rike för att ta reda på hur det egentligen står till. Det han upptäcker är inget annat än fasansfullt. Ödelagda vattendrag. Förgiftade djur och människor. Kort sagt en värld så kontaminerad att det svartnar för ögonen.

Naturgasbolagen och dess representanter ljuger och mutar. Exploaterar områden snabbare än man hinner blinka för att sedan dra vidare till nästa ställe och upprepa proceduren. Samma visa på flera hundra tusen platser runt om i USA. Efter sig lämnar dom ett spår av gifter vars lista är så lång att den inte får plats på den här bloggen. Gifter som gör att människor får cancer och hjärnskador.

Hoppet om mänskligheten fick sig verkligen en törn här. Eller förresten, "en törn" är verkligen ett understatement, rövknullad är ett mer passande ord. Jag och min sambo satt helt tysta under dokumentären. Vi sade inte ett pip. Det var längesedan vi blev så klubbade av ett TV-program.

Gasland var verkligen svinbra, men jag vet att jag kommer att må dåligt från och till i minst en vecka, kanske ännu längre. Så se den på egen risk.

Men lägg ner Saab nu för helvete!

Hur länge har domedagsprofetiorna pumpats ut i etern egentligen? Tillräckligt länge för att vem som helst ska fatta att Saab är skit och inget som man ska satsa fem öre på. Att Spyker, den holländska kitcar-tillverkaren, skulle kunna rädda det sjunkande skeppet var ju inget annat än skrattretande.

På TV uttalade sig någon om Saabs oförmåga att göra reklam för sina produkter och det ligger mycket i det. Jämfört med andra biltillverkare känns det som att Saab satsat i runda slängar tusen spänn på marknadsföring under hela sin existens. Det räcker uppenbarligen inte när man är en liten nischad biltillverkare från Sverige.

Saab var fint, men nu är sagan slut. Game over. Inga fler extraliv tack.