Onsala Field Target-tävling 16/9

Min Steyr rasade en vecka innan tävlingen. Trasig regulator. Deppade ihop ganska ordentligt och var redo att kasta in handduken. Men så kom jag på att det ändå fanns en liten, liten chans att kunna vara med i 16j-klassen. Mitt Air Arms S400 MPR FT har levt ett liv som Bullpup efter det att jag konverterade den för ett knappt år sedan. Tidsmässigt fanns det en lucka att konvertera tillbaka den och skjuta in den innan tävlingen. En dag var allt jag hade till mitt förfogande för operationen och det var precis så att jag hann med. Gott så, men jag kände mig inte helt bekväm med bössan. Ska man jämföra med något skulle man kunna säga att det var som att byta cykelmodell dagen innan Tour de France. Men, men, bara att bita ihop och gilla läget.

Ett par dagar innan tävlingen kom nästa tråkiga besked, jag hade dragit på mig värsta förkylningen. Feber, hosta och snuva. Bestämde mig för att bita ihop och åka oavsett om himlen rasade ner. Det blev Ipren och Alvedon för att palla med skiten.

På söndag morgon samåkte jag och två Örgryte-medlemmar till Stefan ”gubbe” Olssons bana i Vårgårda. Det var där Onsala hade bestämt sig för att hålla tävlingen denna gång. Fritt från kor och en helt annan ban-layout, såklart, än vad det brukar vara i Onsala. Killarna hade lagt ner ett otroligt jobb på bana, inskjutningsbana och den ack så viktiga fikadelen. Det fanns absolut ingenting att klaga på. Tvärtom, de här killarna vet verkligen hur man dukar en Field Target-bana.

Jag gick första varvet med mitt Air Arms. Det kändes som att jag gjorde ganska dåligt ifrån mig och slutresultatet blev 25 av 30 möjliga fällningar. Jag är ändå ganska nöjd med det med tanke på allt strul som varit. 25 fällningar räckte till en femte plats i 16j-klassen denna gång. Varv två åkte Crosman-karbinen fram, dags för 10j pcp. Skrapade ihop 15 av 30 möjliga fällningar vilket jag var halvnöjd med. Resultatet innebar en andraplats.

Senaste nytt från Staffans Vapen är att min Steyr är lagad och på väg tillbaka till Göteborg. Det ser ut som att jag kommer hinna skjuta in den och vara med på SM om knappt två veckor.

Tar mig an en stående station med min Crosman.

In action med mitt Air Arms.

Medaljtagarna i samtliga klasser.

Resultatlistan.

Antiklimax

Suck. Sonen blev sjukare än sjuk natten innan tävlingen. Resultat - jag sov nada och sambon vågade inte vara hemma själv under dagen.

Här har man gått och laddat och så händer detta. Har mest gått och gnisslat tänder hela dagen i frustration. Fan. Faaaaaaan!

Onsala here I come!

Pillat. Skjutit. Pillat. Bytt från JSB Premium tillbaka till hederliga JSB Exact 4,52 (de gick bättre).

Nu finns det inte mycket mer att göra än att luta sig tillbaka med ett glas rödvin i näven och njuta av Megadeths Rust In Piece. I morgon är det dags för tävlingen i Onsala, förhoppningsvis presterar jag bättre än i Mörrum. Vädret ser ut att bli optimalt för Field Target-skytte med sol och snälla vindar.

To be continued ...

Bilder från Onsalas hösttävling i Field Target

Kungsbacka-Posten var på plats under söndagstävlingen och tog lite bilder. Foto Charlotte Gad.

Rapport från Onsalas Field Target-tävling 13/9 2015

Så var då årets sista rankinggrundande Field Target-tävling avklarad. Flera skyttar i 16,3-joulsklassen hade möjlighet att förbättra sig och klättra i rankinglistan med tanke på hur tajt det var innan tävlingen.

Dagarna innan hade jag kollat på yr.no hur många gånger som helst och bett till högre makter för att slippa regn. Vind, fästingar, koskit, mygg och stekande värme är vi Field Target-skyttar vana vid och kan acceptera, men regn är så jäkla trist och gör ingen glad. Som tur var slapp vi regnet. Någon droppe här och där kom det, men mer än så var det inte.

En del av skyttarna som bor långt upp i landet hade valt att åka till Onsala kvällen innan tävlingen. Vissa sov i tält, andra i sina bilar och de som ville ha lite extra komfort tog in på vandrarhem. De fick en trevlig kväll tillsammans med sedvanlig korvgrillning och bira.

Innan tävlingen hade jag satt upp ett mål för mig själv, jag ville fälla mer än trettio mål. En ganska tuff uppgift eftersom jag aldrig skjutit speciellt bra i Onsala. Jag vet inte riktigt vad det beror på att jag inte fått till det tidigare, kanske för att det ofta blåser mycket där eller så är det något annat.

Jag fick en ganska dålig start på tävlingen. Visst blåste det en hel del, det pendlade mellan sex och tolv sekundmeter enligt grenledaren, men några av de målen jag missade sätter jag tio gånger av tio när jag sitter och skjuter hemma på banan. Att det gick knackigt berodde helt klart på en kombination av nervositet och klurig vind. Inte bra, men jag bet ihop och lyckades ta mig samman någorlunda. På två stationer som låg på ett öppet fält fegade jag på tok för mycket och höll inte ut ordentligt för att vindkompensera. Svårt det där med vind. När jag tränar vill jag gärna ha snälla vindar för att veta att jag kan träffa där jag siktar, å andra sidan borde jag helt klart träna mer när det blåser ordentligt för att veta hur kulorna beter sig.

Inför sista stationen som skulle skjutas i knästående ställning hade jag samlat ihop 28 fällningar. Rafflande, inte sant? Jag har tränat en del på knästående senaste tiden, så självförtroendet var det inget fel på. Tyvärr blev det en bom där så jag slutade på 30 poäng av 45 möjliga. Jag får väl ändå vara skapligt nöjd med tanke på de luriga vindarna. Vind är tufft för alla men lite extra jobbigt för oss som skjuter 10 joule. Troyervärdet för tävlingen landade på relativt höga 32,31 trm efter att vindfaktor adderats på flera av stationerna.

Mitt Scorecard:

Ett par saker tar jag med mig hem från Onsala. 1: Jag lyckades fälla alla tre mål på en av de stående stationerna, något jag aldrig lyckats tidigare med på någon tävling. Det kändes riktigt bra! 2: Jag måste bli bättre på att läsa och kompensera för vind. Mera träning och att vara med på alla tävlingar som erbjuds är nyckeln till framgång.

Jag snackade med flera av skyttarna efter tävlingen. En av de tävlande i 10J pcp-klassen hade tappat bössan i backen på första stationen och fick bryta. En annan hade haft en riktig skitdag vilket resulterade i kuddkastning och ett antal svordomar. Tekniska bekymmer och att bli övergiven av skyttegudarna är något vi alla har upplevt. Mindre roligt, men man får bita ihop och tänka att det kommer fler tillfällen. Debutanterna fick kämpa som tusan och jag tror det kanske kom som en liten chock för vissa hur tufft det kan vara att skjuta bra när väder och vind ställer till det lite extra. Jag tror det är viktigt att försöka se sin första Field Target-tävling som en kul grej där man får träffa folk man bara pratat med på luftvapen.info samt känna på hur det hela fungerar. Resultatet får komma i andra hand.

Helt galet vad det här året har gått fort, det känns som att första vårtävlingen var för bara ett par månader sedan! Nu är det bara en tävling kvar i år, Scandinavian Open i Mörrum den 26 september. Hoppas att det blir ett stort deltagarantal och det dyker upp många debutanter.

Avslutningsvis så vill jag tacka Onsala och alla som hjälpte till att bygga banan, det var en riktigt kul och utmanande tävling! Om jag får önska något inför nästa år så är det några mål som står i extrema vinklar. Det kanske är svårt att få till med tanke på säkerhetsavstånd och hur terrängen ser ut, men det hade varit skojigt.

> Länk till tävlingsresultatet

Här lite bilder från tävlingen. Fototack till Kent Nilsson, Tomaz Holmström, Paal Andersson, Robert Bohlin, Martin Lindfors och Patrik Signal.

Deppigt värre

Har väl hämtat mig hyfsat från Onsala-choken vid det här laget, men fy fabian vad tävlingen gick dåligt för mig.

Började med att skruva bort mig med Feinwerkbauen. Efter det gick det bara utför och jag vet inte om det var bössan, mig eller en kombination av de båda som gjorde att jag sköt fullständigt uruselt. Redan innan jag skjutit hälften av målen hade jag i princip gett upp och mina tankar var någon helt annanstans än på banan. Inte bra alls.

Men, nästa runda var det tänkt att det skulle lossna.

Fram med PCPn och snabba steg ut i terrängen för att panga loss. Men vad nu, jag träffar ingenting. Första sex stationerna, bom, bom, bom och åter bom. Nu började min mentala styrka likna en sprängd och begraven luftballong. Var fullständigt håglös och förstod i princip ingenting. Var det kikaren, fästena eller möjligtvis pipbandet som spökade? Efter ett tag förstod jag att jag låg helt åt helvete fel i sida. Säkert en 5, 6 centimeter åt höger på mål som stod relativt nära skjutplasten. Skruvade som en idiot på sidoratten och hamnade väl skapligt nära centrum till slut, men då var tävlande för längesedan över för min del.

Jag måste medge att jag nästan var äcklad över hur fruktansvärt dåligt det gick. Spontant kändes det som att nu är det ta mig fan dags att ta upp knyppling som hobby istället för den här skiten. Deppellideppelidepp. Och ännu mera depp!

Väl hemma kunde jag konstatera att pipbandet flyttat sig och dragit med sig pipan åt höger. Har nu införskaffat Loctite och dragit åt allt. Om det funkar återstår att se.

Nu är det inte många dagar kvar till tävlingen i Vittsjö och jag har en massa arbete framför mig med att ställa in allt ännu en gång. Faktiskt tveksamt om jag hinner med det.

På något helt oförklarligt sätt blev det en tredjeplacering i fjäder 10J, men att det bara var fem som tävlade i den klassen hjälpte såklart till. Den medaljen är jag definitivt inte stolt över för jag har aldrig skjutit så dåligt någonsin. Och aldrig haft så mycket materialbekymmer med två gevär på en och samma tävling heller för den delen.

Nu blir det nya tag och vem vet, kanske kommer jag iväg till Vittsjö trots allt. Med stukat självförtroende i så fall, det vill jag lova.

> Resultat 

Foto Lasse Laursen.

Sammanbiten, konfunderad och deprimerad på en och samma gång. Foto Kent "börne" Nilsson.